Aftonbladet – 27 augusti 1873, sida 3

verlden, om så fordrades, att få tjena honom, få dö för honom. Han, längtande efter den ringaste anledning att få begå en dörskap — att få säga till henne Tag mig, som jag tar dig, utan ett öre, i Just och i nöd! Om blott deras blickar hade mötts! Men de gjorde det ej och isskorpan skilde dem lika säkert som en mur af jern skulle gjort det. Kände sie Tom stött af hennes skenbara köld, eller väntade han, innan han gjorde några avancer, att Grace skulle visa honom att hon satte något värde på hans aktning, genom att yttra något enda, förklarande ord angående den obehagliga fråga som alltjemt fanns outredd dem emellan? Eller kände han sig verkligen så nära att begå en dårskap, att han nödsakades förhärda sitt bjerta? Visst kan man också säga till Toms ursägt, att det skulle varit en hård pröfning för hvilken som helst att lemna Abes ralva med den öfvertygelsen att ban tillika hade lemnat en summa af femtonhundra pund i orätta händer. Vare härmed huru som helst, det vissa är att han efter några ögon blicks tystnad värdslöst sade: Farväl, således! : Och — ännu en sak! Ni mins den der lilla penningaffären. Den månad som ni bestämde gick till ändai går, Jag förmodar att jag ännu ej är värdig att återfå summan; jag skall således vara tålig och vänta. Var af den godheten och brådska ej för mycket, för min skull. Grace ryckte sin hand ur bans, utan att svara ett ord och skyndade ut ur boden. Tom återtog sin inpackning och hvisslade under tiden gällt som en lärka. Föga tänktg han att Graces hjerta var färdigt att af sorg, under det hon skyndade gatan med slöjan dragen för ansi) m hon hade fruktat för