Aftonbladet – 27 augusti 1873, sida 3

stegrunder besvärja en förfärande misstanke. Hon gick in på apoteket. Tom var upp: tagen af något göromål innanför disken. Hon yttrade sin önskan angäende medikamenterna, Ack, miss Harvey! utbrast Tom och steg hastigt upp. Det skall för mig vara ett stort nöje att ännu en gång få betjena er. Jag reser nu. Reser ni? Hvarthän?Till Turkiet. Jag finner platsen här förtjusande, men för litet inkomstbringande. Inte nog verksamhet och bestämdt inte nog inkomster. Jag har derför skaffat mig en anställning som läkare vid den turkiska kontingenten. Jag far om en timme. Till Turkiet! Således ut i kriget? Ja. Det är länge sedan jag var med om en batalj nu. Jag är verkligen i fara för att glömma huru skottsår böra behand: las. Se här är medicinen. Farväl! Ni vill ju räcka mig handen till afsked för minnet af vårt gemensamma arbete unter koleratiden ? Grace räckte mekaniskt sin hand tvärs öfver disken och han fattade den, men hon såg icke på honom. Hon yttrade blott halft till sig sjelf: Kanske är det bäst. Jag är viss på att ni derute skall göra mycket gagn. Anfäkta den ispiggen! tänkte Tom. Sannerligen tror jag inte att hon önskar bli mig qvitt. Och harmsen hade ban velat draga undan sin hand, men hon höll den qvar, Besynnerligt! :Dessa två starka naturer älskade hvarandra högre än något annat på jorden och ändock voro de åtskilda af en isskorpa, så tunn att en enda blick skulle varit tillräcklig för att smälta den. Hon, längtande att få följa denne man öfver hela