Aftonbladet – 23 augusti 1873, sida 3

verld borde vara, och så vidt jag tror, ha de rätt. . Den der presten i Aberalva, Head: lev, hade sådana a och så älvan Briggs på sty vis. Jag onsäg honom on tid endast vara on missbellten stankars Fö grälade öfver sina egna smörgåsar, emedan ban inte hade tänder att äta dem med, Men det fanns något mera inom konam, så narr han än var. Het är ej ofta jag läter den der gamla hexan, ånger, kraxa sina korpvisor för mig, men jag kan ej hindra mig från att tänka att hade jag för femton år sedan lyssnat tåligare på bans qväden och gycklat mindre öfver dem, så skulle han kanske lefvat ännu. Ja, men då hade du inte varit den du nu är. Det var väl, att inte du greps af samma feber som han. Att skrifva vers? Locka mig ej att skratta, sir, på en sådan dag som denna. Var plägar alltid trösta mig med: hvad rör detta mig? men, jag vet inte huru det kommer sig — den tröstegrunden vill inte förslå nu. Tom satt helt tyst, mera vek till sinnet än han varit på många är: Låt oss tala om något annat, sade Mark slutligen. Jag hör att ni hade ganska allvarsam kolera dernere? Häftig, men kort, sade Tom, hvilken ogerna talade om något sem återförde firace för hans tankar, Något fall på mylords gods med det un: derliga namnet ? Inte ett enda. Tack vare lorden lycka des vi der stänga den djefvylen ute. Bå gjorde vi också bär. Vi voro emel lertid nära deran att få det ruskiga besö: I ket, inbillar jag mig — eller rättare sagdt: jag ansåg lämpligt att inbilla mig det, ty jag fann tillfället godt att få snyggt och ordentltig i Whitbury,a