Aftonbladet – 22 augusti 1873, sida 2

mig, Jag heter alls icke Vavasour, Mitt namn är Briggs—Jobn Briggs, son tilsapo tekaren, och jag har kommit hem till Whitbury för att dö. Hon hörde icke dessa sista ord, eller ock brydde bon sig icke om dem. Elsley! Jag är din hustru — din egem lilla hustru, som aldrig har älskat någon annan än dig — aldrig, aldrig, aldrig! Ja, min hustru! Förbannelse öfver dem! — det kunna de icke förneka, sade han på samma entoniga, frånvarande sätt. QO, min Gud, är han vansinnig ? tänkte io, Elsley, tala med mig! — Jag är din Lucia — din älskling — Hon slet af sig hatten, kastade sig ned bredvid honom, på bädden och slöt honom i sina ärmar under det hon hviskade — din or som aldrig älskat någon annan än ig I : Småningom upptinade hans stelnade hjerta och hans stelnade tanke för värmen af hennes mäktiga kärlek, men han talade icke; han lade blott sin kräftlösa arm kring Lucias hals och hon kände att hans kind var våt af tårar, medan hon fortfor att med ljuf röst hviska: Kalla mig ännu en gång, din älskling, ty då vet jag att allt åter är godt. Så kalla mig aldrig mera Elsley, min älskling ! hviskade han. Kalla mig John Briggs och låt det för alltid vara slut på förställning och färd. Nej, du är mia Elsley; min Vavasour! Och jag är åter din maka! Den stackars varelsen strök bans mörka hår,der han hvilade sitt hufvud på örngottskadden. Min egen Elsley åt hvilken jag gaf mig — helt och utan förbehåll gaf mig! — och för kvilken jag nu ville dö — o! så gerna! så gerna! (Forts.)