Aftonbladet – 19 augusti 1873, sida 3

Och dermed vankade han åter bort, med lilla Mary efter sig på trottoiren, Gamle Mark är rask och kry till kropp och själ, märker jag, sade Tom. Han är en högsinnad, en präktig karl och med all sin sjelfklokhet och sitt oslipade yttre väsende, finkänslig som en qvinna. Ötver femtio är, Tom, ha vi varit vänner och aldrig har jag under denna tid sett en skymt af ojemnhet i hans lynne. Och vänner skola vi förblifva, ännu några år, tills jag får se dig återkommen från Östern och du slår dig till ro. Då kan det vara tid på att jag — Var god, tala inte härom, sir! inföll Tom hastigt och med en viss skärpa i rösten. Hvad den stackars Mary ser sjuklig ut! Ja, man säger så; stackars barn! det hörs också på hennes röst. Jag vill säga dig, Tom, att den fliackan är rent utaf en engel; för mig har hon varit dotter, doktor, prest, ögon och bok. Hon skuile varit min tjenariona med, tror jag, ifall hon ej fruktat att göra gamla Johanna svartsjuk: Men svag och klen är hon; — jag fruktar något olyckligt tycke — Illa, att fadern behållit all animalisk lifskraft för egen räkning och ej kunnat öfverflytta nägon del deraf på dottern. Hon har fått så mycket större portion själ och öga, Tom. Mary kommer till mig med vilda blommor och kan sitta och tala om dem på ett så lefvande sätt, att jag nä stan tyake. mig se dem lika väl som for dom. Ja, detta är ändå en skön verld, Tom, och många goda menniskor finnas här. Ja, verlden är skön! Fordom var jag 24 allt för begifven att skåda densamma? derför tog Gud bort min syn .på det jag måtte lära mig att betrakta Honom. (Forts.)