Aftonbladet – 18 augusti 1873, sida 3

Thurnall! Jag vill åter resa ned til Wbhitbury och ännu en gång bli ett lite barn. Jag vill taga mig ett torftigt hem och dag för dag vandra ned för de fattig: gatorna till flodens stränder, hvarest jag närde min själ med sköna, dåraktiga dröm mar. Der vill jag betrakta allt åter frår början och sedan dö. Ingen behöfver jr känna mig, och om de göra det, så skola dt ju inte behöfva blygas öfver mig — öfver att en poet uppstått ibland dem, hvars dik ter varit lästa öfver hela jorden. Mitt brott mitt elände behöfva de åtminstone inte veta — inte veta att jag krossat hjertat på er engel som gifvit sig åt mig — helt, utan förbehåll, gifvit sig! Inte veta att jag stått efter lifvet på en man, hvars skotvång jag inte är värdig att upplösa, — inte veta att jag dödat mitt eget barn — att ett svartare märke än Kains är inbrändt på min panna! — inte veta — ack, min Gud! hvad bryr jag mig derom? Må de gerna veta allt, blott det är slut på förställning. bedrägerier och flärdfull ärelystnad! Blott jag en enda dag får vara jag sjelf — och sedan döl Han brast i konvulsivisk gråt. Om ni verkligen önskar resa till Whit: bury, sade Tom verkligt rörd, så skola vi följas åt i morgon bittida. Ty jag må ste äfven dit för att träffa min far. Vill du verkligen det? frågade Elsley som började sluta sig intill honom som ett barn. Tom, lät oss åter vara bröder, som i barndomen, innan därskaper och split skilde oss ät. Gerna! Och tro mig: du har rätt uti att resa dit. I Whitbury ekall du finna vänner och beundrare åfvenså. Jag vet en. Du känner en? sade Elsley och såg upp. Ja; Mary Armsworth, dotter af bankiren.s