Aftonbladet – 18 augusti 1873, sida 2

JUCL UM IRIS UVIM VIA MIM dt ss ms 24 sabiska byråerna. Efter marskalk de Saint ynauds död färte Morny Napoleons uppärksamhet på Bazaine såsom en ytterst snvändbar officer. På grund deraf sate s han i spetsen för expeditionen till lexiko, der han vann margkalkstafven. nklagelseskriften yttrar sig mycket vidiyfgt om marskalkens uppträdande i Mexiko, ister uppmärksamheten derph, att han vid utet af kejsardömet stod i förbindelse med ppositionen och kommer derefter till hän elserna i Metz. Anklagelsen utgår, som ekant derpå, att Bazaine kapitulerat pi ppna fältet och derjemte uppgitvit ou fäst ing utan att ha förut uttömt alla försvars wedel. Hvad uppgifvondet af Metz beträfar, frånsäger sig Bazaine ansvaret derför, när icke han, utan general Coffinieres var ästningskommendant. Exkejsarinnan Er cnie omnämnes äfven i anklagelseaktex. aed anledning af episoden om Regrnier, hvilcen som bekant under belägringen kom till Metz och sedermera underhandlade med tyka högavarteret och ex kejsarinnan om fåxtagens uppgifvand Anklagelseskten yttr r sig mycket vi om ex kejsarinuam h konstaterar, att hon icke gick in på de orda förslagen, Huravida advokaten Lv band, sbaom man förut påstått, i sitt förvarstal skall blottställa marskalk Mac Mar vn, d. v. s. framställa honom som en odugig general och söka bevisa, att han genom itt tåg till Sedan och ofollständigheten af ina order ensam var orsak till katastrofen rid Metz, vet man ännu icke bestämdt. Det sommer väl hufvulsskligen att bero på den sång processen tager. Bazaine kommer icke tt föras till Compiegne förrän samma dag processen börjar. Marskalken framställes anklagelsen ingalunda som en dålig ka vakter, Han skildras deri som en lofnadsjustig, öppen och gladlynt man, som utan stt i militäriskt hänseende vara så utomordentligt begiivad, alltid visat sig som en bra officer, hvilken förstött att upprätthålla disciplinen bland siva trupper, utan att plåga dem på något småaktigt sätt. Kejsar Frans Josef har den 14 dennes begifvit eig till badorten Ischl, der han ämnade tillbringa sin födelsedag, som infaller j dag. Det är är nu tio år sedav Frans Josef var i Frankfurt vid den se k. kejoarkongressen, der nästan alla tyska farstar (utom konungen af Preussen) infunnit ig för att rådslö om en stortysk författning, som skulle omfatta både Österriko och Tysvland. Planen var då att välja Frans Josef till tysk kejsare. Den strandade som hbekant är på Preussens motstånd, och sju år senare utropades konung Wilhelm i Versailles af samtlige tyska furstar till Tysklands kejsare. Österrike bade redan år 1866 blifvit utträngdt ur Tysklasd. Efter det fransk-tyska kriget, ja re under detsamma iuskg , som bittills starkt Intat ät Frankrike, nödvändigheten af att Starställa ået vänskapliga förhöllandet till Tyskland och tog första stoget dertill i sin bekanta depesch af den 21 December 1870 Sedan den tiden har förhållandet mellan Österrike och Tyskland utvecklat sig i em alltmora vänskaplig riktning. Man torde evinra sig, att kejsar Frans Josef under trekejsarmötet i Berlin (den 6—10 September 1872) var föremål för mycken uppmärksamhet från kejsar Wilhelma sida, och att den österrikiske monarken under våren 1873 sände ipbjudning till kejsar Wilhelm i anledning af verldåsutställningen i Wion. Den tyske kejsaren har icke kunnat efterkomma denna till följd af sin försvagade helsa, men uppe håller sig nu i Gastein, som ligger icke många mil från Ischl. Enligt Wientidningar skall kojsar Frans Jos:f resa till Gastein för att besöka honom. 1 en korrespondens frin Berlin till Neue freie Presse uppgifves, att ministerpresidenten Rooa har förayat sin afskedsansökning och att han ämnar köpa ett landtgods i södra Baden för att der tillbringa sina dagar i ro, Bismarck väntas till Berlin mot slutet af Augusti för att den 2 Sept. (årsdagen at slaget vid Sedan) vara närvarande vid invigningen af det stora segermönumentet på Königsplatz. — Valrörelsen väc: ker nu största uppmärksamheten, och ett framstående moment i den samma bildar de polska bondekretsarnas försök att frigöra sig från adelns och presterskapets ledning. För någon tid sedan hölls ett bondemöte i Kröben i provinsen Posen, vid hvilket presidenten, en värdshusvärd, skildrade bondeståndets betryckta läge, klagade öfver att böndernes klagomål ej funno något erkännande och uttalade som sin öfvertygelse, att någon förbättrivg i böndernes materiella ställning ej vore möjlig så länge de förlitade sig på herrarne, Han förordade derför, att man skulle tillsätta en af polska agitationspartiet oberoende valkomite, som skulle utse en lämplig bondekandidat till landtdagen. Talet väckte stort bifall, och den föreslagna komiten utsågs genast. Ena högst märklig företeelse och ett exempel bland mänga på den ultramontant katolska rörelse, gom nu genomgår Europa, är att man äfven i England börjat arrangera pilgrimstärder till den franska pilgrimsorten Paray 1e Monial. Hertigen af Norfolk har stält sig i spetsen för en mängd katoliker, hvilka, efter ov ha mottagit biskopens af Westminster välsignelse, i början af instandande September månad skola lerana Storbritannien för att begifva sig till nämnda pilgrimsort. Times meddelar denna nyhet med en viss förvåning. Tidningen förstär mycket väl, att i Frankrike, der en del af befolkningen änna står under pre gterskapets omedelbara inflytande, och der rotestantismen aldrig kunnat slå rot, ännu nana finnas okunniga, lättrogna och fanatiska massor, som, påverkade af sina pre ster,-lemna hemmet för att på en aflägsen ort försjunka i beundran at ett föregifvet nnderverk. Den kan derföre icke dölja en känsla af missräkning vid underrättelsen om en sådan demonstration, organiserad i det protestantiska England, men tröstar sig med att den stora massan at Englands befolknidg skall förbilfva likgiltig för densamma och att derföre hertigens af Norfolk och hons vänners pilgrimsfärd icke skola meda nigon fara för landets lugn. Säkerligen har Times rätt uti denna förmodan; men damnnatratinner af datta alae öra icke deato