Aftonbladet – 16 augusti 1873, sida 3

galen om jag ej får det; jag skulle varit det länge sedan, om jag inte tagit detta medel, Ingenting annat förmår dämpa de våldsamma anfall som komma ibland — jag känner att nu är det nära, Fördömelse! Gif mig flaskan, hör nil Hvilka anfall? Hvad vet jag? Förfärlig ångest och plåga — alltsedan jag blef genomvåt uppe på berget. Tom hade hört nog för att kunna gissa gig till förhållandet; han kände på -Elsleys puls och panna. Jag säger er att hvart ben i min kropp är som glödhett jern! nästan. skrek. han. Neuralgi, reumatisk värk, förmodar jag, sade Tom till sig sjelf. Godt, detta är inte rätta medlet att bota er, mer ni skall få li: tet för att hälla er lugn. Han slog i en liten dosis. Mera! Mera, säger jag er!sade Elsley och vred sig på stolen af reumatisk värk. Icke mera, så länge jag är tillsammans med er. Ni! Hvem djefvulen har skickat er hit? John Briggs, John Briggs! Om jag inte ville ert bästa, tror ni då att jag nu skulle vara hos er? Säg mig nu, som en förnuftig menniska hvad ämnar ni företaga er? Hvad rör detta er eller nägon menniska ?sade Elsley, alltjemat lika plågad. Mig rör det nawtftvis intes, svarade Töm kallt; men deremot mycket er stackarg hustru. Ni måste gå till henne. sJag kan inte; jag vill inte! — ej ännu! Jag säger er att jag kan ej uthärda att tänka på henne — mycket mindre då att se henne — henneg anhöriga — denna Valencia!Hellre ville jag att jorden skulle öppna sig och uppsluka mig! Tala mig inte till, säger jag!