Aftonbladet – 15 augusti 1873, sida 3

spottande samt slutligen på ren prosa, denne herre har förolämpat mig. Hanhar kallat min poesi smörja och mina vän en galgfågel. Blod kan inte aftvå den skymt, som ett glas måhända skall förmå! Denna vink var nog; de återvände in, men sedan mr Barker tömt ytterligare ett glas, var han synbarligen ur ståvd till att sköta sina egna affärer, mycket mindre deras; han blef utomordentligt grälsjuk och återkom oupphörligt till skymten ati Briggs blifvit kallad en galgfågel. Trots alla deras bemödanden: pratade han siz slutligen till en sådan grad af vrede, att han rusade upp från bordet, störtade på dörren och skyndade framåt gatan. Detta är för bedröfligt! Att en half timme ha hållit sällskap med ett dylikt djur och så skulle han ändå undkomma mig. Ett rättvist straff, emedan jag offrat åt hans dryckenskapslast. Tom svarade intet, men gick hastigt åt dörren och tittade ut. Betala hvad han druckit, major, och kom. Håll er på några alnars afstånd från mig; han skall då mindre igenkänna oss, än om vi gå tillsammans. Hvart menar ni då att han går? Inte hem, så mycket ser jag. Tio mot ett att han går direkt till Briggs för att varna honom för oss. Just likt en drinkares list. Se der; nu vek han af den der tvärgatan. Följ mig nuraskt. Måtte blott hans ben bära honom ända fram? De hade hunnit nära slutet af gatan innan han vikit af på en annan; så denna, så en tredje, tills de slutligen vid en smal gränd ifrån S:t Martins Lane såge honom gå in genom en öppen port och uppför en trappa. Tom stannade och lyssnade, tills han hörde