Aftonbladet – 15 augusti 1873, sida 2

ISTOCKEHOLM den 15 Augusti Sveriges hufvudstad gästas för närvarande af en prins, som redan förvärfvat sig ett .Iberömdt namn såsom krigare och hvilken I sannolikt ör kallad att i en icke aflägsen framtid spela en mycket betydande roll i den europeiska politiken. ) Arftagaren till den tyska kejsarkronan är i besittning af personliga egenskaper, hvilka Jutan tvifvel, dä han måhända snart nog träder i spetsen för ett af verldens mäktigaste riken, skola försäkra honom om ett mycket stort inflytande på vär verldsdels öden. Medvetandet härom och ryktet om den personliga älskvärdhet och humanitet, som utmärka kronprinsen Fredrik Wilhelm, ha varit egnade att hos den svenska allmänheten framkalla intresse för detta furstebesök så att den med nöje och deltagandesett den uppmärksamhet samt det förbindliga och festliga mottagande prinsen rönt från konungens och konungahusets sida. Vi skulle af hjertat önska, att de intryck, som don tyske kronprinsen mottagit af vårt land och folk måtte vara fördelaktiga, att han lärt sig inse, att Sverige visserligen i jemförese med de flesta bland de tyska länderna kan betraktas såsom ett fattigt land, men att det dock är stadtiett raskt framåt skridande samt att det har resurser nog för att kunna häårdnackadt försvara sig emot hvem det vara må samt att det framför allt har ett folk, som i sin rot och kärna är friskt och godt och som under alla skiften vill ha lif och gods osparda för att häfda sin nationella sjelfständighet. Djupt och innerligt skulle det glädja oss, om detta furstebesök kunde innebära uppslaget till ett begynnande bättre, ja, till ett riktigt godt förhbllande mellan Skandinavien och Tyskland, hvilka borde hafva och, när man ser till botten af saken, verkligen ega sä många gemensamma intressen. Vi ha redan på hösten 1866 i en längre serie af artiklar om Skandinavien och NordTyskland uttalat oss om önskligheten af en samverkan emellan den nordligare och sydligare grenen af den germaniska stammen och ådagalagt, att det lika litet från er pationelt-skandinavisk som från en all mänt politiskt-liberal ståndpunkt vore något skäl, att med missnöje se Tysklands enhetsarbete, att tvärtom de skandinaviska folken borde vara de första att inse och djupt erkänna vigten deraf, att en af Europas atörsta nationaliteter, betydande genom sin cen trala position och sin intellektuella utveckling, ur splittringens vanmakt komme till enhet och krait. Vi finna nu, liksom då, att de förändringar, som timat i Tyskland, kunna innebära utgångspunkter för en allians emellan Skandinavien och Tyskland; men de oafvisliga förutsättningarne för en sädan allians äro alldeles de samma som vi då framstälde: om Tyskland till Danmark äterlemnoar det danska Nordslesvig, som det med våld tillegnat sig, dervid kränkande samma nationalitetsidg, som det för sin egen del åberopat, och hvilket det sedermera traktatsenligt förbundit sig att Äterlemna; om det på ett hederligt sätt uppfyller sitt åliggande i detta fall och dermed visar, att det icke hyser några eröfringslystna planer, riktade mot Skandinavien; om det riktar sina ansträngningar på att göra den politiska frihet, som lofvats Tyskland, till en sanning; om det sålunda visar sig lifvadt af de grundsatser, hvarpå de nordiska folkens samhällsskick hvilar; — då böra dessa folk, med glömska af hvad som på senare tiden sig tilldragit, förklara sig redo att med de tyska stamförvandterna sluta ett förbund till ömsesidigt försvar för gemensamma intressen. Uppfyllandet af Pragfredens 5:te artikel är af vigt för de skandinaviska folken, icke ensamt till följd af medkänslan för de hundratusental skandinaver i Nordslesvig, som äro skilda från sin moderstam och nu lida en hård behandling, utan derför att en sådan af heder och rättvisa förestafvad handling innebure en bestämd garanti för att Tyskland icke vidare hyser några eröfringsplaner mot Norra Jatland eller andra delar af Skandinavien. För Tyskland sjelft skulle ett sådant steg utan tvifvel vara i många hänseenden väsignelsebringande genom sina omedelbara och medelbara följder. Det är mycket orätt af de tyska statsmännen att oetrakta den frågan som en mindre vigtig jak. Napoleon III föll och bragte i sitt all Frankrike till undergångens brant, derör att han 1864 svek sin pligt emot Dannark, betraktande den saken såsom jemföelsevis mindre vigtig. Hvem vet, hvilken Vemesis som kan uppväxa ur Pragfredens Nr RS HR it mn ————