Aftonbladet – 14 augusti 1873, sida 2

Sticka ni in edra krokodilfötter här, så slår jag kokhett vatten isynen på er! Hon upplyfte en pyts med varm säplödder. Men så hör då, min vän! Jag är doktor på det sjukhus der er man har varit, och har känt horom sedan han var en gosse, der nere i Berkshire. Må det? Hon betraktade Tom forskande. Mitt namn är Thurnall. Jag bodde i Whitebury fordom, der er man är född. Ni? sade qvinnan äter med mildare röst. Jag känner väl till det namnet. Gör ni det? Hvaå hette ni då som ogift ? sade Tom. Stor sak! Jag gör inte namnet heder. så jag kan så gerna tiga dermed. Men kom in för den gamla hemortens skull. Jag kan ej bjuda er en stol; han har pantsatt dem alla. En treflig köping var det i min tid; de säga att nu är det en grann stad och har en jernväg. Jeg tycker mången gång det skulle vara godt att komma dit och få dö der. Hon yttrade detta entonigt, värdslöst och med tvär röst, liksom hade hon varit trött vid lifvet. Min goda qvinna, sade major Campbell litet otålig, kan ni låta oss få veta hvar er man finns? Hvarför vill herrn veta det? frågade hon häftigt med ånyo väckt misstroende. Om han vill besvara några nägra frågor, skall jag gifva honom fem shillings. Om han kan skaffa mig reda på hvad jag vill veta, skall jag gifva honom fem pund. Skulle jag inte lika bra kunna uträtta detta ärende? Får han pengarne, stannar föga deraf i mina händer, utan han kommer irucken hem hvarenda qväll tills de äro slut. Ack, ack! det var en olycksdag för mig, då jag slog mig tillsammans med dessa komelianter!