Aftonbladet – 13 augusti 1873, sida 3

a Oaktsamheten vid den svenska lag stiftningen, oeftertänksamheten vid dess tillämpning. Den, som företager sig att med en kritisk blick granska den svenska lagen, skall utan särdeles möda finna, synnerligen i de författningar som i senare tider utkommit, en mängd luckor och otydligheter, som försvära lagens tillämpning, och som till en stor del vålla den öfver hela riket öfverklagade osäkerhet i lagskipningen. Han skall eck finna flere stadganden, som, nedskrifna ntan kännedom eller tanke på för handen varande förhållanden, skulle kunna leda till orimligheter e)ler ätminstone till skadliga följder. Detta är allmänt erkändt; men för anledningen dertill synas vederbörande icke hafva gjort sig full reda; ty, om så varit händelsen, skulle de väl hafva för länge sedan vidtagit tjenliga åtgärder till afbjelpande af det öfverklagade förhällandet, för hvilket ändamål i första rummet fordras tillgång till ett tillräckligt antal personer, som ega kunskaper och förmåga att författa lagar, lämpliga och passande för sin tid, och vid hvil kas tillämpning man icke, såsom nu är fal. let, esomoftast påminnes om det minnesvärda yttrandet, att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Vill man efterforska anledvingen till nämn. da sannerligen bekymmersamma förhållande, så skall man snart finna orsaken dertill. Den bestär uppenbarligen först och främst uti det felaktiga sätt, hvarpå juristerna här i landet bildas; för det andra deruti, att de, efter ingången i statens tjenst, bindas vid en ensidig, oftast tankeförslöande, verksamhet och vid en viss slentrian, hvarmed jag menar färdighet att göra allt efter gammal vana, utan att vidare tänka på följderna deraf; för det tredje i sakuaden af ett advokatstånd, hvars medlemmar, undslippande en stor del af det materiella arbete som tjenstgöringen uti domstolarne medför, kunna vida mera än embetsmännen medhinna att studera rättsvetenskapen, — hvilka under sin praktik ega tillfälle att om förhållandena i sambällets både öfre och nedre regioner taga en närmare kännedom än embetsmän nen, och hvilka, i utöfningen af sitt kall, icke bundna vid någon slentrian, kunna gifva åt sina tankar och sin verksamhet ettfriare lopp än embetsmännen; för det fjerde uti ett befordringssystem, som under långliga tider varit egnadt, icke att uppamma talangen, utan fastmer att framdraga medelmåttan. Det är icke min afsigt att ou uppgifva sättet för åvägabringandet af en förbättring i det omförmälda beklagansvärda tillståndet — ett företag, hvartill fordras ej blott stora juridiska kunskaper och mycken möda, utan äfven en fullständig kännedom om för hällandena i landet jemte en temligen rundelig tid. Jag torde framdeles komma att väga ett försök i sådant hänseende. Min mening med denba uppsats är endast att genom framläggandet af åtskilliga exempel ädagalägga den otillfredsställande och batänkliga ständpunkt, på hvilken ej blott lagstiftvingen utan ock lagskipningen befinner sig, så att jag ej må mötas med uppgiften, att allt är bra, som det är. Jag börjar nu med framläggandet af ett lagstadgande, som, om det äfven icke hittills ästadkommit några menliga följder, likväl snart kan under vissa omständigheter medföra en verklig riksolycka. Sedar K. M:t den 9 Januari 1846 med: delat en kongl. kuvgörelse, av gående enskilda banker, hvika utgifva egna kreditsedlar, utfärdades den 6 Okt. 1848 en kongl. förordning angående vissa bestämmelser med afseende å sädana enskilda banker. I denna förordning stadgades, bland an nat: i 2 1, att den genom kopvgl. förordniugen den 13 Juni 1800 för skuldfordran (borde väl vara fordringsanspråk)i allmänhet be stämda preskriptionstid af 10 år ej skulle ega rum i afseende på enskilda bankers tryckta eller graverade förbindelser; i 2 2, att, om bankbolag räkat i konkurstillständ, ville konungen, uppå anmälan derom, genom allmän kungörelse förelägga en hvar, som innehade bankens förbindelse af den i 18 omförmälda beskaffenhet art vid förlust af all betalvingsrätt, inom 2 år från