Aftonbladet – 12 augusti 1873, sida 3

vade öfver menskliga varelsers kroppar och själar. Gud! jag ryser vid en sådan föreställning! Hvilket vilddjur jag skölle kunnat vara — jag skulle hafva varit! Stangrave gick ned på pontonbryggara Den öppnades vid midten, då något fariyg skulle fram; just då han kom ned passerade en ångbåt. Stangrave lutade sig mot barrigren, då fartyget passerade, och kastade en likgiltig blick på de grupper af turister, som befunno sig ombord. Två damer stodo på däcket, helt nära ill honom och sågo uppåt Ehrenbreitstein, Var det — ja! det var Sabina och vid silan af henne Marie! Men, o! huru förändrad! Kinderna voro bleka och infallna; kring de nu icke längre strålande ögonen vero mörka ringar; Stangrave kunde se dem så tydligt, emedan hon höll sitt ansigte upplyftadt emot ljuset. Det Irötta, liknöjda uttrycket i hela gestalten framstod så mycket tydligare vid jemförelsen med Sabina, som leende och lifligt gestikulerande visade Marie fästningen och syntes, ehuru förgätves, söka intressera henne för hvad de sågo. Stanpgrave ropade. Han vinkade med vild fver med handen, till stor förlustelse för officerare och landtfolk, som stodo i hans närhet och hvilka, efter att först hafva kastat en blick på hans upprörda aneigte samt derefter på de tvenne sköna damerna, icke hade svärt för att utleta sammanhanset och gjorde sig glada på hans bekostnad, De resande damerna sågo emellertid icke Itangrave, men vände sig just i detsawma it Coblentz och ångbiten gick förbi. Stangrave stampade at raseri — på en oreussisk officers tunna stöfvel, Jag ber tusen gånger om ursäkt!s (Forts)