Aftonbladet – 11 augusti 1873, sida 3

vid vägkanten för att dricka, utbredande sina sammetsvingar af den prakttullaste blä färg, hvars mörker blott är ett öfvermått af ljus. Nu förde vägen Stangrave genom väl odlade sädesoch klöfverfält samt åkrar för lin och betor, samt alla de olikartade odlisgsväxter, hvarmed den driftige, tyske jordbrukaren besår sin lilla jordlapp. Han ka stade en blick på egaren till fältet — bonden, der han körde två mjölkkor för sin lilla plog och stannade, då han bunnvit till slutet af fåran, för att fryntligt leende och bugande helsa på främlingen. En liten, gulhårig flicka, som sprungit och lekt i skuggan af körbärs-, valnötsoch päronträden vid kanten af åkern, alla öfverfulla af frukt, sprang fram och räckte de båda korna att äta cikoria, ängsnejlikor och helghö, samt andra aromatiska foderväxter, dem rikåre tänder icke bry sig om att taga vara på. Stangrave kom nu ned i en trång och djup dal — en dal, sådan hvarken England eller Amerika någonsin har skådat inom sina gränser och som vi hoppas till Gud att de aldrig må sköda, ehuru imponerande den än må vara. BStranpgrave, som redan kände alla Europas länder väl, hade en gång förut gätt denna väg fram; men han stannade nu, liksom han stannat då, gripen af en känsla nära nog beslägtad med hemskhet, Till höger reste sig i skarp dossering den kala, skifferbelagda grunden till foten at berget; men endast till bälften voro dessa klippor Guds skapelse. Ofvanför den grå skiffervulien höjde sig en klippmur, vitnande om menniskans äflan, strider och kraft. Igenom stenen voro spränga hundra qvadratformiga embrassyrer och der öfvanför lågo långa baracksträckor af en soldatstad, hvilken af en fiende en gång blef stormad, (Forts.)