Aftonbladet – 9 augusti 1873, sida 3

Tala inte högt; Clara kan höra oss. Jag kan finna honom; ingen annan än jag kan det! Hvarför hjelper du mig inte med inpackningen, Valencia? Kärasts Lucia! Hvad skall Scotbush säga, då han kommer hem och finner dig vara rest ? Hvad rätt har han att bestämma härvidlag? Är jag inte Elsleys hustru? Har jag ej rättighet att, om jag så vill, följa min man ? Och med samma vilda hast fortfor hon att samla ihop, icke sina egna, men Elsleys tillhörigheter. Valencia betraktade med tårfylda ögon Lucia, medan denna plockade ihop Elsleys papper och böcker, räknade öfver hans kläder och balfhögt sade för sig sjelf att detta och detta skulle han måbända behöfvai London. Det hade tydligt blifvit en fix id hos Lucia att hon blott behöfde se sin man för att med ett enda ord åter ställa allt till rätta. Jag skall gå ned efter någon frukost åt lig, yttrade Valencia efter en stund. Jag vill ingenting ha. Jag har inte tid till att äta — du ser ju huru jag måste skynda mig! Valencia hade ej hjerta att bedja sin sy ster upphöra med inpackningen, ehuru öfvertygad hon var att Lucias resa skulle bli lika froktlös som den kunde bli farlig för hennes helsa. Jo, jag skall bära upp en kopp tå åt dig och du mäste äta; sedan vill jag hjelpa dig med inpackningen. Med dessa ord skyn dade Valencia åter ut ifrån Lumcias rum. O, att jag kunde få träffa Frank Headley! tänkte hon. Det skall måhända låta som en paradox, men en lycka var det för Franks kärlek att den hade segrat vid en sådan tid af grym