Aftonbladet – 7 augusti 1873, sida 3

under sina utflykter sett densamma. Han fann stigen och nästan springande följde han Idwals sumpiga strand samt kastade emellanåt en blick bakom sig på Twlldus svarta bergsvägg, liksom hade han fruktat att derofvanför få se två mörka punkter — hans båda förföljare. Snart var han vid stranden af floden Ogwen och på den breda landsvägen. Längs denna gick eller stundom sprang han, förbi det brusande vattenfallet, genom Bethesdas ännu tysta gator, förbi de svarta trapporna vid Peurbyns stenhuggeri. Ännu hvilade nattens stillhet och tystnad öfver den på dagen rörliga och bullrande myrstacken; blott Ogwens brus hördes, der han med brådskande hast rullade sina efter nattens oväder kaffebruna böljor emot hafvet. Men Elsley stannade icke. Förbi rika skogsparker, prydliga landtställen, trädgärdar lysande af granna höstblommor, och doftande klöfverfält, gick bang väg vidare. Solen var ändtligen vppstigen. Nu vände han sigför ett par sekunder om och kastade en blick tillbaka. Längt uppåt dalen, under en tronhimmel af moln, gapade Nant Francons bergspass högt i luften, med sina två stora käkar, Carneld och Glyder, och vattånfallet lyste likt ett rakt hvitt band. Han var således fri ifrån bergen; fri från denna förskräckliga plats och från alla förskräckande tankar. Han skyndade vidare; nu började han möta stenhuggare i deras goldammiga drägter; karlarne, som voro på väg till sitt arbete, stirrade förvånade på Eisleys bleka, förvirrade utseende, hans genomvåta kläder, hans raka, stripiga hår. Han såg dem icke; han bade i denna stund blott en fix tanke, och den var: jernvägsstationen i Bangor, (Forta ;