Aftonbladet – 7 augusti 1873, sida 3

fot. — Hvarthän bar det? Han blef yr i hufvudet; en bemsk, fantastisk fruktan fattade honom att han hade gätt vilse, att denna brant ej hade någon botten, men att han dömt sig sjelf att oupphörligt skrida nedåt, nedåt, i ett oändligt djup, ända till bergets innersta grund; för avt icke mera kunna uppkomma. FElsley stannade, darrande af förfäran, och försökte att gå uppåt, men han kunde det ej — han kunde icke stå stilla; de löst liggande stenarra gledo undan hans fötter och han måste nedbt — till djupet! till djupet! . Hvad hörde ban för buller ofvanför sitt hufvud? En fallande sten? Voro hans fiender honom ps spåren? Hellre ned i den svartaste afgrund än låta taga sig af dem! Han stötte sina hälar i den osäkra grunden och rusade blindt vidare springande, halkande långa sträckor, tills han slutligen föll och rullade ned samt ändtligen stanna: do emot en utskjutande klippa. Efter några minuter förmådde han resa sig upp — och se! Under honom, samt ännu beslöjad af ett tunnt töcken, läg en hel verld af mörka klippor, blö insjöar, berg, med sina grå hjessor omhöljda af moln och den i rät sträckning liggande dalen Nant Francon, som genom dimman fick en illusorisk storlek, tills den tycktes sträcka sig hundratal af mil, bortåt det, i den rosiga nordvestdagningen glittrande hafvet. Med ett vilat jubelrop skyndade Elsley vidare. Inom fem minuter var han nedom molnet, nådde foten af den enorma bergssluttningen och hann snart den öfra kanten at ett brådjup, väl sexhundra fot ofvanför Idwals ödsliga kärr. Nu var han lugn. Här kände kan till trakten, han visste att någonstädes en väg skulle finnas, ty nedifrån lade han em gäng