ville, hålla sig vaken och han fick dyrt plikta för detta beslut. Nu, sedan hans raseri hade stillat sig, började bans bjerna Äter mera fritt sin verksamhet och hans tankar tillfogade honom en så grym tortyr, att han med saknad blickade tillbaka på de flydda timmarnas vansinne, som ett mindre fruktansvärdt helvete, än hans tankars. Erinripgar, misatankar, bevis — allt framstod klart för honom, hura mycket han ock bjöd till att skjuta dem ifrän sig. Hvem har icka erfarenhet af, huiu i den stilla, sömnlösa nattens timmar mörka tankar gripa själen cch heta med facor, hvilka synas oundvikliga? Så gick det äfven med den olycklige Else ley. Lucias bedrägeri syntes honom vara 8å visst, alt hans fykt frän henne och barnen syntes bonom fullt berättigad. Slutligen kunde han icke längre uthärda. Han viile gå tll Bangor, derifrån till London, så fara öfver till Frankrike, till Italien och der söka sig någon undangömd vrå uti Apenninernas skogar eller Calabriens selbelysta parker. Ja, dit ville lan fly och just nu var den rätta stunden! Regnet hade längesedan upphört, dagningen nalkades; skyarna förändrades från svarta till perlgrå.. Nu vore det hans timme, om blott desse två män icke funnes! De bade visserligen lofvat att låta honom få gå, då det blef ljust, men kanske bedrogo de honom; kanske var det endast en list för att hälla honom qvar och, dö det blef dager, släpa honom med sig till bans sörjande anhöriga!s Var han icke fri? Hade han ej rättighet att gå hvart han behagade? Och gå ville han just i densa stund. l Försigtigt satte han sig upp. Ljuset i lyktan var nästan fedbrunnet och han kunde ej se de bäda männen, ehuru de icke lägo