Aftonbladet – 6 augusti 1873, sida 3

blef liggande i en remna mellan ett par klippblock, som det lyckligtvis befanns någorlnunda skyddad emot regnet. En minut derefter var han försänkt i djap sömn, utan drömmar, Men på samma berg vandrade i denna stund två män, hvilka hvarken brådjup eller störtregn, hvarken storm eller åska hindrat från att tryggt gå vidare, emedan de voro rätt och slätt redliga, bebjertade män och kanske på köpet mera verkligt poetiska karakterer än Elsley Vavaseur och dussin: tals andra rimsnidare, då de vågade sina lif, för att göra ett barmhertighetsverk. Långt ifrån att tycka sig utföra ett farligt eller hjeltemadigt värf, skämtade de äfver hvarandras svårigheter, helsade alla stunder af becksvart mörker med skämtsamma utrop af ve! och ack!, liknade de fantastiska klippformationerna vid än en, än en annan af deras manliga och qvinliga bekanta och -tog9 ivland sina RR korta pipor ur munaen, för att sjunga joviallska visstumpar. Det var Wynd och Naylor, de båda Cambridgestudenterna, i nedlerade flanellspantalonger och jackor, med fickorna falla af regnvatten; — båda de: lande samma öfvertygelse: att på detia Vis jaga en galen poet ufver berged under åskväder, väl i det hela var det lustigaste upptåg, som de någonsin hade varit med om, Här någonstädes mäste han ha gått app. Jag såg den stackars siartven ed tydligt emat lyften som jag ser dig — hvilket jag alldeles inte gör, tillade Naylor, då i samma ögonblick ett svart moln insvepte allt i mörker, Hvar är du, William? Här; — för det närvarande med hälarne öfver hufvudet. Godt, William, Bär du får fötterna ned