Aftonbladet – 5 augusti 1873, sida 3

Intet tycker han sig af sin egen kraft stå på en stenhäll, knappt en aln bredd. Men ban stöder sig icke ens på den — han känper ej den grund, hvarpä hans fot hvilar. Han känner ej dimman, som väter hans hår, ej blodet, som kommer hans pulsar att slå. Han endast är; något mera existerar ej. Förfärliga tanke! Tillåten endast få att hysa och äfven dem — lofvad vare Gud! — blott sällan. Ty två minuters dylik absolut sjelf.isolering skulle gifva vansinne, om den icke rent utaf sjelf är en bestämd yttring af galenskap. Der stod Elsley, han visste icke sjelf huru länge, utan rörelse, utan tankar, till och med utan både vrede och: hat: i en fullkomkomlig domning af hela sin varelse, endast medveten af sig sjelf och af en dold, inre eld, liksom hans själ hade varit ett dunkelt grafhvalf, blott upplyst af en halfqväfd, glödande eldslåga. Hvad var detta? Elsley spratt till — han ryste; han hade skäl dertill. Hade han sett himmelen öppnad? Eller —? Så ögonblicklig var denna syn, att han knappt visste hvad har sett. M Se der! Na åter! Äfven nu varade synen blott ett par sekunder, men likväl länge nog för att han kunde se hela vestra himmeln flamma i en blekblå eldglans, och i densamma Snowdon framstå svart som natten med hvarje spets och kam skarpt och hemskt aftecknande sig emot blixten. Derefter blef åter djupt mörker. Ännu en gång! Den väldiga, svarta jätten reste sig högt i det blåaktiga, bländare dande ljuset. Rundt omkring dess hjessa hvilade ett moln och ur detta slungades blixten af och an, lik en krona af eld. (Forst.)