Aftonbladet – 5 augusti 1873, sida 3

gyllne bad, lätta skyar summo vid vestra horisonten. Längst bort i vester kunde i månens glang ett matt skimmer skönjas af hafvet, men mellan detta och berget lågo Gwynnants mörka skogar slumrande i nattens stillhet, medan deras spegelbild slumrade i dalens klara insjö. : Till höger reste sig Snowdon majestätligt; han Ktinde skönja hvarje klippspets som skjuter upp från Galt-y-Wennalts gröna vallar; han kunde se längre fram, till den stora bergsdälden Cwm Dyli, och slutligen den högsta toppen, nu svart som natten, bergets hjessa, dold för verlden af ett töcken. Men till venster var allt begrafvet i djap skugga. Må det så vara! Må dessa skogar försvinna i mörker, der hon stod för en timme sedan! — denna väg der de två kanske nu, idenna stund vandra tillsammans! Förbannad vare denna tanke! Elsley gömde ansigtet isina händer och hela hans kropp skakades af våldsam sinnesrörelse. Till slut tog ban bort händerna från sina ögon och sig sig omkring — hvad hade händt? Öfver den gyllne glansen på vestra himmeln sjönk en hvit, tat slöja. Sjö, berg, baf, allt försvinner som en dröm. Snart kunde han ej skönja nbigot vidare; slöjan blef grå; hon blef allt mörkare — snart läg liksom ett svart bärtäcke öfver hela den lefvande verlden under hans fötter. Ha! nu ändtligen är han i säkerhet; dold för alla lefvande väsen — dold äfven för Gud, ty åtminstone är Gud dold för honom. Han har önekat att vara ensam; han tycker sig vara det — verliens medelpunkt, om en verld ens är till. Alla skapade ting: solar och planeter tyckas honom gå sina banor rundt omkring konom och han är icke ljus han är mörker! I centrum af det gränslösa