Aftonbladet – 5 augusti 1873, sida 3

och ännu en till. När skulle han vara framme vid denna mur af svart marmor, som reste sig framför bonom i den oändliga rymden? Den syntes blott vara på ett stenkaste afstånd och dock var han den ej närmare, sedan han bads gått en mil. Slutligen var han dock framme och började bestiga höjden, springande från sten till sten, tills ban icke längre kunde andas och var tvungen att sakta den vilda farten. Men upp skulle han och upp gick han äfven, med en styrka, den han aldrig förr hade erfarit. Det var ej heller att undra på, att han för stunden kände sig full af kraft. då blodet sjöd i hans ådror, liksora smält bly; då en osynlig ihakt tycktes i en lika hög grad draga honom uppåt, som den logaf honom afsky för allt hvad Hanlemnat nere i dalen. Uppåt, uppåt! gick det således, än länge torra flodbädder af hal kullersten, än mellan klippblock, hvilka lika urverldens jättedjar lägo i det länga gräset och tycktes stirra på den ensamma vandraren. Ibland, då sluttningen var alltför brant, nödgades han krypa på händer och fötter. Så kom han slutiizen till terrassformiga asatser af svart lava, hvilka i skarpa, mörka konturer aftecknade sig emot skyn, glänsande som jern i månskenet. På dessa trappor, af naturens egen, mäktiga band huggna i berget, fortgick Elsley allt vidare tills han slatligen befann sig på en dyster elnttning af brutna, kringkastade stenar och der, innan han begaf sig ännu högre upp ibland molnen, stannde han för att kasta en blick tillbaka på verlden. Hvad såg han? En hborisontel töcken slöja, periill lätt och tann som for, med små hvita strimmor; ofvanför öfvergående i nattens djupaste mörker. Längre ned en lång gul strimma, i hvilken, liksom i ett