Aftonbladet – 4 augusti 1873, sida 3

SJUNDE KAPITLET. Naturens Melodrama. Hvad hade då blifvit af Elsley? Och hvarifrån hade han skrifvit det olyckliga brefvet? Han hade fortfarit att med ha stiga steg under en half timme, eller ännu mera, skynda uppför vägen, tills dalen på hans venstra sida började antaga en änvnv starkare dossering och öfvergå till dystrs moras, hvilkas många rännilar glittrade mänskenet, medan deremot till höger berget sluttade ned i allt skarpare branter och väldiga klippblock reste sig svarta emot den klara himlen. Elsley var nu i grann skapet af källorna till vattendraget; snar derpä säg han skiffertak belysia af mäner och befann sig vid det lilla värdshuset Pen y-gwryd der de tre stora dalarna mötas just vid medelpunkten af bergskedjan. Rätt trefligt, ljust och varmt såg det u derinne; genom fönstren strömmade ljus sken och frän den öppna dörren föll er läng, bred strimma från elden på spiser framåt vägen och belyste topparna af barr träden midt emot. Allt detta, tecken al hemtrefnad, ingaf dock Elsley endast rys ning. Han hade flera gånger redan varit på detta ställe och kände dess invånare nog. för att veta att inga menniskor i verlden kunde vara honom mera olika än de. Han skyndade förbi dörren men kastade dervid en blick in i köket. I ögonblicket föll det honom in att stanna der så lång stund som behöfdes för att skrifva sitt bref. Men nu strax kunde han icke gå in, ty genom den öppna dörren ljöd en ljuf, walesisk folk visa, så skön, att också Elsley måste etanna för att lyssna. Det varen trestämmig säng utförd af män, med de klangfulla röster, det ypperliga taktmått och renhet i tonen,