Aftonbladet – 4 augusti 1873, sida 3

kännelse; detta så mycket mera, som har talade i en lugn, tankspridd ton, utan er skymt af känsla, utom då han syftade på sina egna förseelser. Då han tystnat, steg hon upp utan att yttra ett ord. tog både hans händer i sina och grät häftigt. Ni förlåter mig då all olycka, som jag har framkallat ?Tala inte så! Förlåt mig, som ett end: ögonblick har kunnat tro er vara — annor lunda än hvad ni är. Gå då... gå till henne och lemna en ån gerfull man ensam med sin gud. O, mon saint påre! utbrast Valencis gråtande, dewta är för bedröfligt — allde Jes som en ryslig dröm — och att det skulle hända just nu, då jag hade någonting så helt annat att meddela er! — men nej — nu bar jag inte bjerta till att säga er det. Hvad då? Äuvnn mera olycka ? Ack, pej! nej! I morgon skall ni få hör: allt. Fråga Scotbush. Jag skall ha begifvit mig på väg, föl att uppsöka denne man längt förr än Scot bush blifvit vaken. Ni vet ju inte alls hvarthän han hal gått. Skulle jag också sätta hela Londons polis i verksamhet, så skall jag taga rede på honom. Mei vänta åtminstone till postens an komst i morgon. Han skall säkert skrifva om inte till henne, den elaka mannen! — gå ätminstone till någon af oss andra. Om han lefver. Nej; jag måste gå upr till Pen-y-gwryd, der han senast varit sedd. och söka utforska hvad jag kan. Der skola alla sofva vid denna timme och om... om en olycka händt, så är redan nu allt förbi, tillade bon hviskande, med en rysning.