Aftonbladet – 4 augusti 1873, sida 3

sioner och utan något jordiskt mälattlefvs för samt derigenom egande rättighet at! handla och våga hvad andra ints borde våga. Men jag höll min hemlighet alltjemt lika väl fördold. Jag tror inte att hon ännu i denna stund drömmer om att — Tror ni det ? Hon anar intet. Gud vare lof! Jag var emellertid en förblindad narr, uppfyld af andligt högmod och frestade Gud utan orsak. Jag återsåg henne. Himlen är mitt vitne att, så vidt det är möjligt, är mitt hjerta, med bänseende till henne, lika rent som ert; men jag fann snart nog, att jag ännu intresserade mig mera för henne än för någon annan varelse på jorden, och jag fann äfven hurudan den mannen var, hviiken — Gud förlåte mig jag bör inte tala härom, men jag föraktade och hatade honom; jag, dåre, före tog mig att vilja undervisa honom om sin plikt, lära honom att uppföra sig bättre emot sin maka. Hvad rätt egdåe jag dertill? Hvarför öfverlemnade jag inte allt åt Gud och hennes eget, goda för ständ? Och just denna dag frestade mig en ond dermon under ridderlighetens och chevalerismens skepnad — och här är följ den! Jag måste finna denne man, skulle jag också resa omkring hela verlden för at! uppsöka honom, Jag måste ärligt och öd mjukt bedja om hans förlåtelse för min djerfhet, Mähända skall jag då lyckas åter. föra honom till henne och inte dö med den förbannelsen öfver mitt bufvud, att hafva btskilt hvad Gud har förenat. Sedan åtet till mitt gamla stridsmannayrke — det enda. som jag kanske rätt förstår att sköta. Jag vill se om ej en rysk kula skall gå säkrare till målet än en oskicklig Sikhs. Valencia lyssnade bestört på denna be