Aftonbladet – 2 augusti 1873, sida 3

förståndig! Du får spasmer; — det kan ju någon komma och höra dig! Du vet burn jag afskyr alla uppträden. Var nu en snäll flicka; så der, ja! — hvarför sade du mig ej genast huru mycket du önskade saken? Jag skulle då utan ett ögonblicks tvekan ha sagt ja. Emedan jag inte sje!f visste det, svarade hon lidelsefnllt. Men nu vill jag åter vara glad och lugn och jag skall älska dig mera än alla andra menniskor, utom en enda. Och läter du dessa förskräckliga ryssar göra dig någon skada ute i kriget, så kommer jag att hata dig så länge jag lefver och att sedan vara olycklig i alla mina dagar. aVet du, Valencia, detta låter bra snarlikt ett af vära beryktade irländska infall. Och är jag dåinte en vild, irländsk flicka ? sade hon och skyndade ut, lemnande Scotbush ensam med sina metkrokar och sina funderingar. Valencia ilade in i sin systers rum för att till benne få meddela hvad som händt, men stannade tvärt midt på golfvet. Lucia satt på sin bädd. Hennes schal och hatt lågo kastade på golfvet. Hennes hufvud hvilade nedsänkt emot bröstet och armarna bängde nedåt hennes sidor. Lucia, hvad har händt? Tala mig till, Lucia! Hon pekade stum på ett bref, som låg på golfvet. — Valencia tog upp det. — Lucia gjorde en ätbörd, som för att hindra henne. Nej, du bör inte läsa det, O, det är för rysligt ! Men Valencia läste brefvet, medan Lucia gömde ansigtet i sina händer och uppgaf ett längt, klagande rop af det bittraste qval. Valencia läste under tiden, med flammande ögon och rodnande panna, Det var ett