Aftonbladet – 2 augusti 1873, sida 2

VvaCkas. Vidgommande de ircltllvaravetaeu tillydande Korpfors och Rensundsfors jernverksanläggningar med dertill anslagna skogar, yttrade kollegiet, att privilegii:innehafvaren förverkat all besittoiogsrätt till de åt nämnda jernverk för nödvg koliångst tilldelade skogar, emedan jernverken, som vid privilegiets föriust bort vara behörigen uppförda inom 1863 års utgång, aldrig kommit till ståsd; och hemsrfälde kollegiet ej blott, att fråga om indragning måtte i behörig ord ving väckas, utan ock att den å nybyggena befiatliga skog mått under tiden varda för annat sytijande än till husbehof under förbud ställd. Slutligen, angående de Gellivaraverken tillhörande Avafors masugns och Hvitåfors bruks kolskog, förklarade kollegiet att, då masugnen biifvit nedlagd och jerntillverknivgen vid Hviiäfors upphört, det för dessa verk upplåtna skogsanslaget borde indragas. Det var, som sagdt, redan år 1864 detta utlätande afgafs af kammarkollegium. Ingen lär förneka, att den af riksdagen väckta fråga, som afsåg både iakttagande af grundlagens bud, bevakande af kronans rätt, främjande af landets uppodling och — tillläggom — stäfjande af en i förbrutna privilegiers skygd öfvad skogsförödelse var af stor vigt, ocz derför, om också ejaf hänsyn till en af representationen uttalad önskan, borde behandlas med all deu skyndsamhet, omständigheterna kunde medgitva. Men år efter är förgick, hvarunder arkiv dammet i god ro fick samla sig öfver riksdagens skrifvelse ooh kammar-kollegii utlåtande. Inneburo ej dessa tillräckliga skäl för anställande af den undersökning, som ifrågasatts? Vi tro, att man svårligen kan förneka det, och att man äfven måste medgifva, att nit och drift icke just voro de egenskaper, som vederbörande i detta ärende utvecklade. Arendet fick förblifva, såsom det i vår officiella begrafningsstil heter, på K. M:ts pröfning beroende. Omsider meddelades äfven åt skogskomiren uppdrag att yttra sig i ämnet, hviiket fullgjordes är 1870. Vi veta ej, om man till äfveatyrs varit betänkt uppå, att ytterligare remittera ärendet till nägon mer eller mindre ovidkommande myndighet, ytterligare öka antalet af de för den b-gärda undersökningen obehöfliga utlåtandena, samt s lunda ytterligare föranleda tidsutdrägt; men väl att ärendet först i April 1872 af hr finansministern föredrogs for K. M:t, då ett beslut fattades, som har en föga glädjande märkvärdighet. K. M:tl förklarade nemligen, att det vore lämpligt (!) om de i fråga varande privilegierna togosi öfvervägande vid de i orterna förefallande. afvittringar och dylika förrättningar, derl privilegiernas utsträckoiog och fortfarande beständ kunde ifrågakomma, hvarför ofvan omförmälda utlåtanden skulle tryckas och utdelas till de personer, som vid syss nämnda slags förrättningar kunde hafva att såsom krono-ombud bevaka statens rätt och bästa. Man fioner lätt, att detta beslut temligen handlöst, utan något direkt, tydligt och be stämdt uppdrag, öfverlåter ät kroso-ombuden att i saken göra eller låta efter godtfinande. Man finner derutöfver och för det andra, att ärendet härmed i sjelfva verket undanskjutes tills det antagligen är för sent att vinna det ändamål, riksdagen afsett, nemligen tills intet mer finns att taga och således kejsaren förlorat sin rätt, — Vi veta väl, att skogssköflings-bolagen ej kunna springa bort med marken, men hvad vinner Iman med dess återgång till kronan, sedan skogen blifvit härjad och dermed första vilkoret både för jerohandteringen och ny byggesväsendet icke längre finnes till? Icke var det riksdagens mening, att man skrlle lemna de enskilda, för det allmänna skadliga intressena en så rundlig tid till fortsatt olaga föng, att sedermera intet annat återstode att döma till återgång till kronan, än sjelfva skådeplatsen för en obotlig förödelsens styggelse. Skall frågan lösas i samband med afvittrivgen, hvarom för öfrigt, såsom vi redan anmärkt, mera en äsigt är uttalad, än en befallning till vederbörande utfärdad, så betvifla vi visserligen icke att hon också blir löst, nemligen på det sätt att under årens och ärtiondenas lopp tvistens föremäl helt enkelt försvinner under de tvistandes händer, så att man blott får göra en ny tolkning af orden: et le combat cessa, faute de combattans. Sista riksdagen anmärker att, då afvittringen redan är slutad inom samtliga socknar i Norrbottens kustland, K. M:ts nyss anföraa beslut (eller rättare sagdt: uttalande om hvad krono-ombuden lämpligen kunna göra) endast kan ega tillämpving i fråga om afvittripgarna i Luleå lappmark och derstä des belägna, till Gellivara verken börande ego-områden. Då nu, heter det vidare, afvittringarna i nämnda lappmark ännu icke ens tagit sin början, och således antagligt är, att en längre tidrymd kommer att förflyta, innan de hinna inom denna ort afslutas, och då det åtminsione kan vara tvifvelaktigt, huruvida de underordnade tjenstemän, hvilka vid afvittringarna och andra I förrättningar i orterna, såsom syner och besigtvingar m, m., hafva att bevaka kronans rätt och bästa, i allmänhet kunna antagas besitta de insigter, som erfordras för att uti frågor af så invecklad beskaffenhet, som de här förekommande, bestämma om och ihvad i mån, för hvarje särskildt fall, de af kammarkollegium och skogskomitena uttalade åsigter och hemställanden ega tillämplighet, lärer med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke, med afseende å de upplysningar, som I rörande Gellivaraverkens tillständ och för:valtning ouwera vunnits, det allmännas inI tresse kräfver skyndsammare och mera verksamma ätgärder. Riksdagen uttalar vidare jden åsigten, att syftemålet bäst skulle främjas, derest åt advokatäskals-embetet i kammarkollegium uppdroges att öfvervaka verkställigheten af de af kollegiet och skogsI komitn gemensamt tillstyrkta åtgärder, som K. M:t kunde finna nödiga. Hela effekten af denna förnyade framställning har blifvit, att K. M:t den 6 Junianbefallt landshöfdingeembetet i Norrbottens län att, efter anstäld fullständig undersök: ning rörande Gellivaraverkens och dertill hörande egendomars tillstånd och förvaltning, till K. M:t iokomma så väl med be rättelse derom som med utlåtande, huruvida dtill bevakande och upprätthållande af det allmännas rätt och bästa i afseende ä omförmälda egendomar och de verken förunnaIde privilegier några särskilda åtgärder utöfver dem, som redan finnas föreskrifna, må (vara af behofvet påkallade. ) I detta beslut kunna vi dess värre ej I uppdaga något annat, än den allt för väl bakanta tendensen att undanskjuta irendet. Man frågar sig förgäfves, när K. M:t skall få tillräekliga upplysningar, eller af hvilI ken beskaffenhet dessa skola vara för att i befinnas tillräckliga, då de som redan iåraI tal samlats, och till hvilka höra kammarI kollegii och skogskomitens utlåtanden, ännu auses behöfva kompletteras med ett yttrande från konungens befallningshafvande, hurnvida någonting bör i saken åtgöras. Visserligen beter det, att just konungens I befellningshatvande skall företaga en fullständig undersökning — hvarmed väl bör menas en sådan, hvarpå lagliga åtgärder omedelbart kunna grundas — men detta ut a ALA a mmm rr KF M FR ms ss AN LI HG mm n