Aftonbladet – 1 augusti 1873, sida 3

mig känna de ej och skola aldrig göra det — men hvad som hos mig — ack, hvad jag afskyr dem! — kan skänka dem sjelfva ett nöje. Allt detta afskyr och föraktar jag. Hvad annan verkan gör det på mig, än att i min karakter fostra och framkalla de sämsta, de saest olycksbringande anlag? Skall det fortgå på samma vis, känner jag, att jag skulle kunna bli lika ytlig, lägsinnäd. ja dålig som de värsta. Ni vet inte — ni kan inte ana burns jag bar afandats pynporna deras klosterlif, burn jeg har lust att afyndas mjölkflickorna der nere i dalen deras torftiga lott; buru jag längtar etter 23 möj: lighet att undkomma, att vända mitt intresse till allvar, till något duglist. Ja, denna kolera och detta krig — ehuru endast en skugga af dem har fallit öfver mitt lif — och så, edra ord, fortfor hon med liflighet, men tystnade jiksom tveksam att hon hade sagt SF mycket — de ha väckt mig till ett nytt Ju åtminstone tiil drömmen om ett nytt lif! Bger ni då ej redan alor Campbell pill vän? sade Headley med otro? ARKträng ning att vara lugn. : Jo, — men har han väl kunnat under: visa mig? Han är en dyrbar vän; han är god och vis; men han är alltför god och via för mig. Han leker med mig, liksom lejo net leker med den lilla handen, Han kan skänka råd och deltagande men inte — O hvad är det som jag säger? Hon gömde ansigtet i sisa händer. Vid denna röreise, fällde hon ep handske till marken. Headley upptog densamma och räckte den ät henne. Dö han gå gjorde, möt tes deras händer och skildes ej åter ifrör hvarandra. Ni vel att jag älskar er, Valencia Bt Juat!p