Aftonbladet – 31 juli 1873, sida 3

Hvad kan jag säga? Någonting oändligt mycket för högt för mig, sä mycket vet jag, som redar nu inte är värdig att kyssa stoftet af edra fötter. Nej, tala inte så! Föga kan ni ana... Nej, mr Headley, det är ni, som står för högt för mig; för högt, att kunra lida min flärdfullket och dårskap, . Hvarför tala så? Hvarför yttra ord, dem mitt dåraktiga hjerta kan förvända till en skymt 24 hopp? Nej, det är omöjligt; och Voze det möjligt, skulle det inte bringa Pan själ i fara? Jag vet att jag skulie trestas lefva för er, men ej för mitt kall. Jag skulle måhända bli äregirig, intrigant, drifvas af ett falskt hopp att bevisa mig inför verlden vara er värd. Nej; låt det förblifva som det är. Låt de döda begrafva sina döda och följ du mig, heter det. Hon svarade intet; hvad var ock att svara härpå. De fortforo att gå tysta bredvid hvarandra i väl tio minuter: till slut kände sig Valencia tvungen att tala: Mr Headley, kom ihåg att detta samtal har gått för långt för att vi inte skola känna oss tvungna att komma till ett klart begrepp rörande hvarandras mening. Så må det då ske, miss S:t Jast! Så må då hvad jag tänker och känner en gång ännu läggas i dagen och all tvekan, all ovisshet få ett slut, Låtom oss tänka — jag säger hlott: 1ä4 oss tänka oss — att jag, utan att fela emet min heder och mitt andeliga kall, skulle kunna förvärfsa mig ett namn, hvarigenom er slägt skulle finna sig inte behöfvr, blygas öfver wlg — säg mig, en gång f;r alla och bestämdt: vore det möjligt?...a Han tystnade, Hon fortfor att gå tyst vidare. Säg nej, och gör ett slut härpå sade Frank med ett nttryck af bitterhet, (Forts)