Aftonbladet – 30 juli 1873, sida 2

Eskaderöfningar i Stockholms skärgård. I år likasom förlidet år har ett Stöffe antal af sjöförsvarets fartyg varit samladt i en eskader, tider kommendören Pettersöns befäl. I liket jomväl med hvad sou egde rutt nästlidet år, hafva öfningarne afslutats i Stockholtisskären med några operationer, under hvilka de 1 dessa trakter tillstädesvarande fartygen varit delade i två äfdelningär, af hvilka den ena haft till uppgilt att försvara, den andra ätt söka forcera inloppet till hufvudstaden; men tnder det fältet för nästlidet års operationer var den norra farleden från Arholma och Keppelskär, rörde de sig denna gång uti den me!lersta delei åf skärgården, uti Samdbamnsleden. Den afdelning af eskadern, kåren 4, hvilken hade fått försvaret på sin lott, stod under befäl af kommendörkaptenen af 1:sta klassen grefve A. Öronsteit, och utgjordes af monitoren Loke (chefsfartyg), ångkorvetten Thor, segelkorvetterna Lagerbjelke och af Chapman, ångkanonbåtarne Astrid, Alfhild; Svensksund, Aslög och Sigrid samt pansarbätarne Fenris och Garmer, Den anfallande afdelningen, kåren B, kommenderades af kom mendörkaptenen af l:sta klassen Kafle, hvars standert blåste å monitoren Thordön och för öfrigt bestod af följande fartyg: monitorn John Ericsson, kanonångsluparne Carlsund Motala och Ingegerd; samt pansarbåtarne Gerda och Hidur. Under de nu ifrågavarande operationerna hade eskaderchefen flyttat sin standert från ångkorvetten Thor, som eljest är flaggskepp, till avisobåten Kare, hvarigenom eskaderchefen blef i tillfälle att med större lätthet förflytta sig i de trånga farlederna för att inspektera de å ömse sidor tagna dispoistionerna och utförda rörelserna. Det till grund för operationerna lagda antagandet var, att en fiende, som hotade vår östra kust, rapporterats med sin hbufvudstyrka synas vilja intränga i leden från Sandhamn, hvarföre också de försvarandes haufvädstyrka tagit position vid Grinda för att der upptaga striden. Mindre afdelningar (nu endast supponarade), antogos samtidigt operera mot hvaråadra i norra leden från Arholma. Af de bida loppen på ömse sidor om den midt i sundet mellan Grindaön och Wermdö liggande Vigsö, antogs endast det vestliga, eller det mellan nämnde ö och Wermdölaadet, kunna passeras och det var således vid denna position som det gällde att hindra fienden från attframtränga, För detta ändamål var ett batteri uppfördfå den sydliga udden å Vigsö, bemannadt med landstigningstrupper från eskadern. Sjelfva swadet var spärradt af dubbla minlinier, bestående af dels elektriska, dels stötminor, och på Wermdölandet, i trakten af Wermdö kyrka, var förlagd en afdelning landttrupper, (kadettkåren oeh en afdelning af Svea lifgarde jemte ett par kanoner af Svea artilleriregemente) för att hindra de trupper, som fienden kande väntas landsätta på Wermdön, att framtränga till Grinda-positionen och bemäktiga sig minafdelningens station derstädes. Då i måndags e. m. kl. 4 krigstillståndet antogs hafva inträdt, voro de nämnda dispositionerna vidtagna och den försvarande eskadern hade avancerat till trakten at Gälnö, der de båda inloppen från Kanholmsfjärdem och Edgofjärden sammanlöpa, De lättare fartygen, som gjorde förposttjenst, signalerade redan framemot kl. 6 att fienden närmade sig och snart uppstod mellan de försvarahdes och de anfallandes förpostfartyg en liflig artilleristrid, till dess efter en stunds förlopp fiendens hufvudstyrka kom i sigte. Då denna befanns hafva en afgjord öfverlägseuhet och detta blifvit genom signaler inrapporteradt till kåren A:s befälhafvare, fingo samtliga fartygen befallning att draga sig tillbaka till positionen vid Grinda, bakom dervarande minlinier, dervid fartygen naturligtvis begagnade den del af loppet, der de elektriska minorna voro förlagda, för att undvika beröringen med stötminorna, hvilken naturligtvis skulle för dem varit lika farlig sam för fienden. Här afvaktades nu. fiendens anryckande. För att vara färdiga att hvilket ögonblick som helst upptaga striden, gingo fartygen icke till ankars, utan höllos i rörelse i en oafbruten kretsgång. Då det emellertid blifvit så sent på aftonen att till följd at det inträdande mörkret det icke längra var