Aftonbladet – 29 juli 1873, sida 2

som stå vakt på ömse sidor om hans tron.v Medan, som Österlandets skalder skulle säga, inföll Headåley, från tronen utgå klara elfvar, lifgifvande och välsigselsebringande för hela detta Jand. Jag visste inte att också ni är poetv, sade Valencia. Det är jag ej heller. Men om ett skå despel som detta, betraktadt i ett sådznt sällskap, inte förmår lifva äfven en stackara landtprests inbillningskraft till en viss grad af hänförelse, så måste han onekligen vara ohjelplig. Hvarför inte sätta edra tankar i bunden form ?2 Hvartill skulle det tjena? svarade han så sakta, att det blott kunde vara ämmnadt för hennes öron, och tillika med ett så sorgset och menande uttryck, att Valencia Big ned på honom. Hon. höll dock siu blick riktad på den sköna utsigt, som lög utbredd framför dem. Yttrade hia en vink om fåfängligheten och dårskapen af Elsleys ritakonst? Eller menade hav, att han ejelf icke egde något att lefva för — något pris, för hvars vinnande det lönade mödan att fika efter ära och utmärkelse? Hon svarade honom ej. Han fortfor zielf, måhända för att skingra det intryck hans yttrande hade väckt: Nej, min fröken; Gud har ju redan ekrifvit detta sköna poem framför miva ögon. Mig tillkommer ej att illa ånyo söka tolka let, men väl att läsa detsamma med ödmjukt bjerta och gifva Honom pria. Mer och mer hade Valencia under Bena-. ste veckorna känt sig dragen till Headley. Van att umgås med män, hvilka bjödo till tt så mycket som möjligt briljera med den illa portion af snille de egde, bade det väckt rennes öfverrackning, att träffa någon som! j j