Aftonbladet – 28 juli 1873, sida 3

Hvad kan jag pu göra, för att på något sätt gagna? Föresätt mig ett värf. Men Frank hörde icke de sista orden; han följde med blickarna Valencia, under let hon gick Lucia till mötes. Han såg henne taga tvä af barnen och föra dem, ett vid hvardera handen, bortåt en promenad. Några minuter derefter hörde han henne leka med dem, men at de glada rösterna, det friska, barnsliga skrattet, kunde han ej ana att Valencia kände sig sorgsen i sitt hjerta. Ty hennes samvete var väckt. Hvad nytta gjorde hon i verlden? Major Campbell hade ofta talat med henne om:hennes pligter än mot den eller den personen, än mot en annan, men alltjemt hade hon lyckats undfly dessa allvarligare föreställningar och skrattat Åt dem, liksom åt dem i samma anda, hvarmed hennes bror, lilla lord Frederick undfägnade henne. Hvarför hade då Campbells ord aldrig gått henne till bjertat, såsom dessa af Frank? Hvem kan säga det? Hvilken ibland oss bar ej erfarenhet af. att en ofta hörd sanning under en lång tid ljudit som ett meningslöst, tröttarde ord för våra öron, tills den på en gång med; blixtens klarhet och emotständlig makt Har inristats i vår själ? Allt hvad man kan säga är, att Valencias timma ännu icke hade slagit. Dessutom betraktade hon Campbell som en henne i hög grad öfverlägsen personlighet, och jast denna öfverlägsenhet var en ursäkt i hennes egna ögon för att icke till honom yppa hennes innersta hjerta, på samma gäng den berättigade henne att vara så förtrolig med honom som bon sjelf önskade. Med Campbell kunde hon skämta, kunde hon på lek kalla sig hans lilla dotter, just emedan hon kände att mellan dem var en omätlig skilnad. Hvad mera var: denna känsla styrkte henne möngen