a hvilken vore hågad att fly till aftruneng djupaste mörker, såvida ban icke fruktat att Gud kunde vara äfven der. De ofvannämnda fröjdade rig emellertid, som sagdt är, a hvarandras säliskap och af den sällhet, som blotta tillvaron skänker — en sällhet, den hvarje menniska tillåteg känna några dyrbara minuter at sitt lif, De samtalade härom ibland och på ett sätt som ledde dem till allvarliga reflexioner: Hura skönt att sitta här för alltid! s.de Claude en eftermiddag i Bedågelerts trädgård, och få säga — icke med Cartesius, jag tänker, derför är Jeg tills, men helt enkelt, sjag njuter, derför är jag till — Stangrave yttrade en gång till mig, att hans ideal ar den högsta sällhet var ostran i Indiska hafvet, der hon crörlig dricker det varma hafsvattnet, utar att bry sig om någon annan och utax att mågon annan bryr sig om henne. Förrän perhiskaven rycker henne t.pp ur djunsiv, sade Valencia, fan menade inte att hon skulle innehålla vågra perlor. Ni vet att dessa blott ära produkter at ett sjukdomstillståna hos snäckan: Han ville vara en ostra under dennas rent Baturenliga form. Sh vara till ingen nytta? frågade npkE. Å Nejy det förstås! Naturen hade då gjort bynom till hvad han var, och allt öfri; Vore hennes sak, icke hans. Jag skrattade åt honom och retade honom med att säga, att hans åsigt var vlättjans apoteoso, men. ij mitt hjerta lutade jag allt åt honom: och åt ostran, Det var likväl herrligt de gamla grekers sorglösa hberdelit, blanä nymfer och fauner, i all natareps obundyr, lugna skönhet. (Förty)