jartadt, ojemnt och ibland utan harmoni r Kejsarens porträtt i nedorssalen är etta!skräc tkande exempel på manierism; men rättvisan fordrar meågifvandet att det är nästan det sämsta af konstnärens hand som här visas, Amerling, af gammalt berömd, har ett par Ibilder, den ena sin egen; de äro fint och mjukt, en smula slickadt utförda, men sakna ej förtjenst. Bland de konstnärer som ytterligare skulle förtjena omtalas, måste vi inskränka oss att blott nämna en synbarligen ung, Wilhelm Koller, som lemnat vågra i kostymen uimärkta historiska interiörer frän renässansen,i hvilka Leyg inflytande är märkbart, men tillika mildras genom en från annat häll irhemtad eller bevarad fylligare formgifning och na: tarligare karakteristik. Äfven hans färg har ett lifligare tycke, en mindre hård och torr behaovdling. Sannolikt skall han förmå frigöra sig från det tillärda maneret och då kunna åstadkomma utmärkta alster af sjelf. ständigt värde, särdeles som han i ett par .Jaf sina stycken förråder en märklig kompoI sitionstalang. Leya leder oss ötver till Belgiens historie; målning, som ej har mycket, men likväl ett -loch annat intressant eller vackert att uppI visa, Till förra slaget, men alldeles icke Ttill det senare, räkna vi först och främst Iden nyssnämnde, för några år sedan aflidne konstnärens arbeten. Leys har ursprungligen egt en rik målargäfva, hvilken han på ett märkvärdigt sätt förstått att intvinga li manr. Man kan här följa gången at hans utveckling i det en Fest för Rubens l visar oss konstnären försjunken irenässaneflamländarnes målningssätt, medan van Ursels tal till Antwerpens borgarmilis efterbildar konstnärerne från samma sekels början, och porträtten af Filip den Gode och I Maria af Burgund follständigt räcka upp ill 1400-taiets skola. Härmningen af hela I det kantiga, knappa och inskränkta i de gamla mälningarnas yttre företeelse har lyckats konstnären förvånande väl; men på samma gång märker man i det hela en afTsigtlighet, i enskilda delar ett eftertryck — ja, en öfverdrift — som ovilkorligt gör den Tberättade tilldragelsen torr och frånstötande. Leys har i synnerhet förälskat sig i folheter hos de gamla dukarne, och att ätergifva denna synes vara honom en verklig fröjd. Det naiva, innerliga och lefnadsfriska, som de gamle förstodo att gjuta in i de bristfälliga formerna, den finadoft som breder sig öfver deras skapelser är borta; ätminstone hafva vi icke kunnat erfara den vid åsynen af hans härvarande taflor, sex till antalet. Ett par bröder De Vriendt, som utställt hvar sin stora tafla, synas vara omedelbara lärjnngar af Leys, men hafva båda öfvergifvit det för honom karakteristiska fula. De måla med rundare modellering och i ädlare former, men färggifningen är kall och gråaktigt dämpad, med härda och knappa skuggor. En verklig abnormitet är en annan myc: ket omtalad belgier, Antoine Wiertz, af hvilken utställningens största åuk, Englarnes fall, i hederssalen är. Någon har, på grund af denna målning, kallat honom drängstugans Rubens, och vedernamnet kan vara pikant och betecknande nog, när man blott ser till Wiertz rent måleriska egenskaper, hans grofva, köttdigra formgifning, hans rått bullrande och med afsigt osmälta färg, hans trassiiga och oroliga gruppering. Men liknelsen är ohållbar, så fort man går in på andan och syftet af bans framställningar, något hvartill utställningen erbjuder ett tillfälle genom den för träffligt utförda samlingen fotografier efter hans förnämsta taflor, hvilken finnes uppsatt på belgiska afdelningen i industripalatset. Man tinner då, att konstnären med afsigt valt frånstötande, underliga, halft för ryckta ämnen, att han föga eller alls icke komponerat större saker, utan mest i en figur, en helt enkel situation sökt ett samladt nttryck för sina vidunderliga, vämjeliga fantasier. Ett grofhvalf med likkistor, bland dem en halföppen, ur hvilken en hand krampaktigt räckes fram, en naken qvinna, som välbehagligt speglar sig. medan ett benrangel reser sig bredvid henne en ung qvinna i halft hukande ställning, som sitter grensle på en qvast och just kommit till Blåkulla (den unga hexan) — sådana ungefär äro Wiertz id6er, för hvilka han sökt lika underliga uttryck i färg och teckniog. Ett afgjordt tycke för det unkna, det osunda, parar sig i dem med obestridlig talang i nägra delar: dessa taflor äro synbarligen alster af en person, gom stod på dårhusets tröskel. Det intryck de göra är öfvervägande hemskt och frånstötande. Den stora duken. om hvilken vi ofvan talat, är huf vudsakligen det senare. Till hela sin anläggning och gruppering har den slägttycke med Correggios grodfrikass (en mycket oredigt ordnad englsgruppiNatten). Man har med rätta anmärkt att taflan på sin puvarande plats slår ibjäl alla sina grannar utan att sjelf vinna det ringaste. Till ersättning för dylika förvillelser har emellertid Belgiens konst att uppvisa bistoriemålare af den väl förtjenta namnkunnig: het som De Bietfve, Gallait och De Keyser. Den förstnämndes tafla Sabina at Baiern har undgått oss, men måtte ej vara något af mästarens mer framstående verk, att döma af den tystnad som allmänt iakttagits deröfver. . Konstnärens rykte är emellertid allt för väl grundadt för att härigenom kunna lida afbräck, Galiait har lemnat åtskilliga eleganta porträtt, bland dem ett särdeles vackert af Pio nono, samt ett par mindre allegorier, Freden och Kriget, af något underordnadt värde, men förträffliga i färgen och modelleringen. Blott De Keyser har uppträdt med ett stort, för utställningen mäladt arbete. Karl V befriar de kristne slafvarne i Tunis, hvilken tafla med skäl fått en plats i hederssalen. Mästarens lena och varma kolorit, bans förträffliga, om än ej alltid kraftiga teckning och den rika komporitionen göra denna åuk till en af den aktnivgsvärdaste på utställningen, ehuru sjelfva ämnet icke medför något egentligt gripande. Djupare känd och ännu finare målad är en liten Pietå (Maria vid Kristi lik), från mästarens tidigare år. I synnerhet tonen, med dess varma gu!het, gör en förträfflig verkan. Alldeles emellan båda ses porträttet af baroneten, sir John Murray-Naegmyth, ett af Ide mest tilltalande och i ädel stil bållna i I hela konsthallen. Öfver detta milda ansigte I med dess hvita hår och skägg har konstI nären förstått breda Blderdomens Jjufvaste frid och kärlek till menniskorna. Och hela biverket, i dess enkla präktighet, medverIkar utmärkt till taflans ovanliga efekt. Man må ej undra om Belgien med sådana repreTsentanter förmått eröfra det jemförelsevis Istörsta antulet medaljer på hele konstafdelningen. Vi skola, då vi snart komma till genren, se att landet äfven på det området I bar begåfvade konstnärer. sm — Den svenska krigspaviljongen på utställningen i Wien. Argående denna del af den svenska utställvingen läser man i Fremdenblatt nedanstäende uppsats; som vi återgifva, under uttryckande af den önskan att lika goda föreställningar måtte förefinKe 1 A r t A