Aftonbladet – 25 juli 1873, sida 3

Nej. Jag är en genuid lågländare, född och uppväxt ibland Norfolks kala hedar och sandfält, till föga gagn för mitt bröst. Detta är mitt första besök i en bergstrakt; hela det skådespel jag har inför mina ögon är som en skön dröm — en dröm, den jag aldrig vågade hoppas ekulle bli verklighet. Ack, ni borde se våra irländska sjöar och berg — ni skulle se Killarney!s Jag är nöjd med dessa. Jag förmodar det är en lika stor synd att bryta emot tionde budet i fråga om vackra utsigter som i något annat fall. Det är likväl hårdt att ni, som jag är öfvertygad skulle uppfatta värdet af en skön natur, skall vara stängd derifrån, då hun dratals dumma menniskor hvarenda sommar resa öfver Alperna och till Italien och komma hem igen dummare än då de reste. Datta är ändock ej så bårdt, som att tnsenden, hvilka skulle känna sig lyckliga öfver en närande måltid, ej ega annat till sin middag än torrt bröd och knappt ens detta. Jag föreställer wig ibland att på något underbart vis all deras nöd skall blifva dem återgäldad i ett annatlif. Kanske blir det på samma vis med allt det herrliga som resande ha att förtälja om. — Jag tröstar mig med den tanken att jag här i verlden får skåda just hvad som för mig är lämpligt och att em jag drar rätt nytta deraf, skall jag i en ny tillvaro få ee Alperna och Anderna, eller hvad som är ännu vida sköpare än de. Men säg mig nu huru långt bort dessa bergshöjder ligga? Luften här. städes verkar så stärkande, att jag före middagen har lust att gå dit. Att gä? Men jag kan försäkra er att afståndet är minst fyrå mil. Fyra? Och jag trodde att det knappt kunde vara en mil! Så klart och distinkt