Aftonbladet – 25 juli 1873, sida 3

något för långa halsen och de sluttande skuldrorna — ökade hans likhet med de helgonbilder Valencia icke kunnat afhålla sig från att tänka på i samband med honom. Frank Headley stod vid den ena, yttersta polen af olika typer af män; den bredaxlade doktorn, som hade räddat hans lif, var den motsatta, yttersta polen, men Valencias saint påre ensam förenade hos sig de två skilda typerna. Ingen fanns ändå, som kunde jemföras med honom; och efter ändö Headley syntes vara botad för sin dårskap, vora det kanske bennes klokaste plan att nu som vanligt bikta allt för sin saint påre och förvärfva sig en sort aflösning af honom, Emeilertid tyckte hon sig böra yttra BåBot till svar: Ja, utsietea är verkligen gansks vacker, men — jag kan oj afhålla mig från att säga ännu ett par ord i det ämne, hvarom vi nyss talade. Jag måste nemligen tacka er för er ordhållighet emot mig. Han vände sig om och såg på hevne, synbart road. Cela va sans dire! sade han och bockade sig. Var afden godheten att ej vidare tala om denna sak, tillade han och säg på Valencia med ett uttryck af så vördvadsfall tacksamhet, att hon gerna skulle hört ett anvat yttrande af honom än: Hvad är namnet på denna sköna dal som sträcker sig här framför mina ögon? Gwynnant. Ni mäste företaga en färd inåt densamma, då ni blir tillräckligt stark, och 86 sjöarne. De äro de enda i Snowdon, från hvilkas stränder urskogen ej ännu försvonnit. .Jaså. Jag skall troligen begifva mig dit redan i eftermiddag ty —I1e inte åt mig! — jag har alarig under hela mit lif sett nägon insjölr . Aldrig sett en insjöls