Aftonbladet – 24 juli 1873, sida 3

gon känsla, skulle jag verkligen blygts att fara min väg och lemna honom qvar. Han skulle bestämdt dött i fall jag så hade gjort. Han arbetade dag och natt. Tala om martyrer och botgörare! Campbell sjelf på står attlan var en lätting mot Headley. Ackl! Jag hoppas att majoren ej mä öfveransträngt sig? Han! Inogentivg är för svårt för honom; han är hård som sin egen sabelklinga. Men den stackars presten värdade de sjuka, så att han sjelf fick koleran. Han lär från början ha väntat detta, ha önskat att så skulle ske; Campbell säger att han ville dö. Någon hbjertesorg, gissar jag! — och en förfärlig pers var han uti under fyratiöktta timmar. Thurnall trodde flera gånger att det var slut, men hur det var, sä lyckades han hålla lifvet qvar i honom, och så lyckades vi — det var Campbells förtjenst — att få en vikarie åt honom; men ni må tro det var ej lätt att få honom med oss bit; han ville icke höra talas om att resa, så länge ett nytt sjukdomsfall inträffade i köpingen. Detta var skälet hvarför vi ej skrifvit. Icke förrän i sista stunden visste vi när resan kunde ske; då hoppades vi vara hos er inom två dygn och göra er en glad öfverraskning. Han var haifdöd, då vi buro honom ombord, men en veckas hafsluft har gjort underverk och derför vill jag inte knota öfver de envisa nordliga vindarne. Det är ingen vind, bur dålig som helst, som icke medför något godt, säger ordspråket! Valencia åhörde allt detta liksom i er dröm och stirrade med tankspridd blick på sin språksamma bror. Nu förstod hon allt: nu förebrådde hon sig bittert allt. Han hade skledes älskat henne verkligt — djupt Han hade beelutat att manligen kämpa och dö på sin post för att glömma henne i e