Aftonbladet – 24 juli 1873, sida 3

AV dertill bestämda stunder såsom hon i barndomen blifvit undervisad — så vida nemligen hon icke var för trött: efter en bal; men att ödmjukt sjunka ned i bön vid en verklig sorg, en verklig synd, lik denna, det var en tanke som aldrig fallit henne in; och hade den gjort det, skulle hon åter skjutit den ifrån sig. . Just emedan hennes ångest hade en så verklig, så rent mensklig grund, tycktes den henne icke ega något gemensamt med religionen — tycktes det henne vara förmätet, ja nästan synd att frambära den inför Guds tron. Följande morgon kom hon ned blek, orolig, trött till kropp och själ. Hennes sinneslugn ökades ej heller af att se Fraak Headley vid frukostbordet föremål för såväl Lucias som Scotbushs vänligaste omsorger. Valencia rodnade häftigt trots allt bemödande att vara lugn, då han reste sig upp för att helså på henne. Hon gick fram och räckte honom handen samt yttrade i bråd skande hast något om sin ledsnad att höra det han varit så illa sjuk; det hade aldrig någon berättat för dem — denna underrättelse hade kommit så häftigt, så oförmodadt. Hon talade vänligt, men undvek sorgfälligt det ringaste uttryck af ömhet. Hon kände att lade: hon icke band på sig, skullc hennes sätt visa för varmt deltagande, och att återväcka hopp i hans hjerta vore en grymhet. Såväl derför som af andra orsa ker såg hon honom icke i ansigtet under det hon talade. Han svarade emellertid i en så glad och iugn ton, att Valencia, trots sina sjelfföre bråelser, kände rig halft missbelåten åt at han icke var fullt så olycklig som hon had väntat. Hade han besegrat sin kärlek, a! mycket bättre för honom; och ändå — sl underligt är avinnohbjertat! — ändå önskad