Aftonbladet – 23 juli 1873, sida 3

med en lång artikel, hvars syfte är attför svara hans föregående af misstag uppfyld och till allmänhetens förvillande väl egnad uppsats. Att uppträda mot en anmärkare, som mo tydliga bevis påstör att han har rätt, uta att för sitt påstående anföra hållbara skäl som kallar osanningars vederläggning by råkratisk maktfullkomlighet, som förklara att han icke bryr sig om att taga del a de offentliga handlingar, hvilka just bär: vitnesbörd emot honom, som sanningslös påstår att ännu intet beslut fattats angå ende de arbeten, hvilka nästa år skola ut föras, oaktadt stadsfollmäktige den 26 sist lidne Juni afgjorde denna angelägenhet, och som slutligen, oaktadt alla sina förvillelser naivt försäkrar att han isamhällets intresac sökt visa vederbörande ett sätt att full komligare uppfylla sin skyldighet, likson vrängda framställningar i sådant afseende vore tjenliga — att uppträda mot en sådar i egen inbillning ofelbar anmärkare löna! icke mödan. Men af aktning för den all mänhet, som tagit del af skriftvexlingen om Stockholms gator och som möjligen tror på W:s påstående om sin egen ofelbar het, torde böra upplysas — ännu en gång — att ingen förordning finnes rörande hvilka gator som skola omläggag, men väl finnes i en förordning om gatuläggningen före skrifvet att de arbeten, som af stadsfull mäktige beslutas, skola kungöras, hvilket är något helt annat än W. förmenat; att af behofvet påkallade extra arbeten äfven som förskottsarbeten till icke obetydlig mängd och kostnad årligen utföras; att gränder blifvit omlagda af sanitära skäl och till stor båtnad för en icke liten del af be folkningen i staden inom broarne, och att det af W. förordade sättet för arbetens ut förande, der afloppstrummor skola anläggas och stenläggniogen förnyas samtgata regle ras, såsom fallet är med Klara Strandgata och Arsenalsgatan, väl är tänkbart, men förenadt med så stora uppoffringar, att det med skäl skulle kunna väcka förargelse, om vederbörande gjorde sig skyldiga till det onödiga slöseri, som en bakvänd arbetsordnipg skulle medföra. Att vidare skriftligen utbreda sig igatuläggningsfrägan är föga tjenligt, dels emedan ingen fullständighet i framställvingen är möjlig utan en besvärande vidlyftighet och dels emedan det står hvar och en öp pet att direkt vända sig till vederbörande med frågor och anmärkningar rörande gatuläggningsangelägenheter. Den, som det gör, kan vara viss om att erhålla beredvilliga svar och upplysningar. af hvilka bland an nat skall framgå att W. icke är rätta man nen att föra det allmännas talan uti ifråga varande angelägenhet. Ingen bestrider eller har bestridt att vi bafva en mängd dåliga gator, som tarfva omläggning och att det derföre vore önskligt att gatuliggningsarbetenas omfattning årligen t. cx. fördubblades; men dertill fordras dubbel tillgång af penningar och af ar betskraft samt att arbetslönerna äro sä mått: liga, att kommunen ej rent af kastar bort penningar genom en oförståndig skyndsamhet. För W. finnas inga svårigheter, han vill ha allt på en gång, men arbetena böra likväl, menar han, rättas efter tillgöngarna. Dessa kunna naturligtvis göras större, men på W:s och öfrige samhällsmedlemmars bekostnad. Om nu W. länge önskat att en sädan utväg skulle anlitas, hvarför har han 1å icke ärligen begagnar sin i kommunallagar honom och andra skattskyldige förvarade rätt att öfverklaga stadsfullmäktiges beslut, för att få dem ändrade efter sitt och iktänkandes tycke? Denna underlåtenhet kommer troligtvis af W:s afsky för offentliga handlingar, hvilken afsky har till följd ktt han är okunnig om sin rätt liksom om så mycket annat i den sak, om hvilken han så obesväradt skrifver. Härmed kan man med skäl säga den sak: kunnige W. farväl, Stockholm den 9 Juli 1873. W—r.