Fiskmåsklippan af Jules Sandeau. Öfva. från sjette upplagan. Såsom bevis på huru omtyckt detta arbete varit i utlandet, torde här få anföras ett par prof på huru det blifvit bedömt i Frankrike och England: Berättelsen om Fiskmåsklippan eger ett enkelt och rörande behag. Det är en psykologisk teckning, rikt på behag och leende poesi, hvilket man kan vänta, då man vet att berättelsen är skrifven med Jules Sandeaus fina penna. Men utan att läsa boken, kan man icke göra sig ett begrepp om den uppfriskande fläkt, som genomströmmar dessa sidor. Man måste se med hvilka leende penseldrag personerna äro tecknade, i hvilken klar belysning de röra sig, och man måste höra alla de historier gossarne berätta, till ytterlighet tokroliga, utan att likväl genom sin uppsluppenhet stöta äfven den mest grannlaga finkänslighet., se (Utdrag ur Le Temps.) Fiskmåsklippan är en tjusande berättelse, full af de galnaste tokroligheter, de mest spännande scener af tvifvel, oro och hårfina räddningar ur en öfverhängande fara, som någonsin blifvit skrifna, tryckta och lästa. Alltsammans är omgifvet af en ram af familjelif och hängifvenhet, som gitver ett rörande behag åt denna från början till slut förtjusande bok. Fiskmåsklippan är alltigenom fransysk; gossarne, fäderne, mödrarna, hela befolkningen vid det lilla fiskläget H Bretagne, der berättelsen är förlagd, äro genuina fransmän; men vi äro öfvertygade att gossar från alla håll och alla länder skola kasta upp sina mössor i luften och utbringa ett hjert ligt hurrah! för Legoff, fiskarens son, som lockade pojkarne i en dödlig fara, men äfven morigt och skickligt mötte olyckan då hon nalkades. Alla de små bytingarne voro mellan sju och tio år, med undantag af Legoff, som var fylda tolf, och hvilken, i anledning af sin ålder och erfarenhet, erhöll uppdraget att vaka öfver de andra barnen, medan deras fäder voro ute på fiske. De bedrifter genom hvilka han rättfärdigade detta faderliga förtroende vilja vi ej här vid öra; de måste läsas i berättelsen om Fiskmåsklippan. (Athenzeum.) (8628)