Aftonbladet – 21 juli 1873, sida 3

Jo, emedan han icke tyckte rätt om squirens utseende. Hans ögon voro blodsprängda och tycktes nästan färdiga att tränga utur hufvudet; hans kinder voro röda, läpparna blå och händerna darrande. Toms skarpa tick hade redan observerat midt under Ireboozes nya, stormande och stojande väsende en ögonblicklig rysning, en snabb, skrämd kastning med ögonen tillbaka; han observerade äfven att i samma stund Klinga gaf hals, satte hennes herre jagtflaskan till munnen. Emellertid gick drefvet framåt genom smäskog och snår och hundarnas muntra skall genpljöd musikaliskt från klippa till klippa, från höjd till höjd. Scotbush och Tardrew följde flodens strand och Campbell med dem, ty ehuru för ho nom icke detta var den ginaste hemvägen, kunde majoren ej neka sig nöjet att vara med en stund. Majorens jagtspjut hade väl träffat mången vildsvinsgalt, hans kula både tiger, rhinoceros och elefant, men som en rod jägare anstår, föraktade han ändå icke det mindra vägsamma, men mera konstmesbiga intresset af en utterjagt. Hör på klockorna i kyrkan! De ljuda så sladt till morgonbönen — det låter, min sann, ej som under koleratiden nu! ropade Pom, under det han, skyddande sitt ansigte med ena armen, bröt igenom busksnåret. Hur står det till, Trebooze? Nej, tack; jag tror att jag spar frukostsupen. Ty Trebooze hade stannat, flämtande och badande i svett; han hade nu igen gjort en phhelsning ikonjakeflaskan och räckte henne lerpå åt Tom. Som ni behagar, yttrade Trebooze trumpen och gick vidare. Han hade ämnat att let skulle vara en försoningsskål dem emelan.