Aftonbladet – 21 juli 1873, sida 3

De befunno sig nu på en liten äng, på tre sidor omgilven af skog, som en grönskande mur. Längs flodbanken höllo hunlarna i med sitt skall; Tom och Peter följde ned, men Trebooze blet efter. Er huzbonde ser litet konstig ut denna morgon, Peter. Skogvaktaren lyfte handen till munnen för att beteckna vanan att dricka och skakade derefter på hufvudet med en bekymrad min, liksom för att säga att nämnda last hade hunnit en beklagligt stor höjd. Tom såg sig om, Trebooze kom längsamt gående och torkade sig med näsduken oupphörligt I ansigtet. Hundarna hade tappat spåret och kommo tillbaka, vädrande och sökande nere vid floåkanten. Öfver! öfver! öfver! ropade Peter, kastade sig öfver gärdesgården och började vada öfver till den motsatta sidan. Trebooze kom fram till platsen, tycktes imna stiga öfver gärdesgården, men mumlade något mellan tänderna och satte sig tvärs öfver en alstubbe. Ni mår inte väl, Bquire? Jag har aldrig mått bättre i hela mitt lif! Känner mig bara litet underlig — har sk gjort flera gånger på senare tid; dålig sömn, dessutom — har väl inte sofvit en timme hela denna vecka. — Begriper inte sjelf hvad som är åt mig. Sädana ypperliga hundar! sade Tom, som af någon orsak önskade komma på vänskaplig fot med Trebooza. Huru de sköta jagten nu alldeles på egen hand, så klokt som trots någon menniska. HSuperbt!s Ja, vi kunna inte behöfva vara med just nu — jag må gerna sitta stilla här en stund. Förskräckligt hett! — inte så? Hvilken präktig qvinna dea mise S:t Just är! Hör hit, Peter!