Aftonbladet – 16 juli 1873, sida 3

varit såsom Elias dag med Baals prester på berget Carmel. Campbell tryckte hans hand under tystnad. Han vände sig häftigt om, då följande ord, yttrade af en rå stämma, nådde hang öra. Det var löjtnant Jones som sade: Se så, gossar; låt oss nu taga metodistpresten vid armarne och fötterna och kasta honom i hamndammen. Der kan han ligga jen stund och tänka öfver sin predikan. Campbell vände genast om. Nej, nej, min bästa löjtnant, tillåt mig anhålla att det ej må ske. Hvad som redan händt, har varit mig alltför gripande. Om dermed vunnits något godt, så låt ossinte omintetgöra det igenom ett lagbrott. Jag medger att ni har rätt, major; men hvar är predikanten? Mannen hade stått alldeles stilla några minuter efter Campbells sista ord. Sjelf torde han nog mången gång under sina predikningar hafva slungat ut dylika besvärjeleer, men i anda och sanning hade ban aldrig förr hört dem emot honom sjelf för kunnas. Under det att han stod så, alldeles oödrörlig höll Thurnall med läkarens skarpa uppmärksamhet blicken fästad på honom och såg att han blef allt blekare och blekare. Hastigt bet han ibop tänderna, tog ett steg framåt och drog häftigt efter andan. Thurnall gick fort och med stadiga steg fram till honom, Gentleman Jan och två eller tre andra unga vikingasöner hade redan tagit honom fast, mindre i atfsigt att verkligen doppa honom än för att gifva honom en liten förskräckelse. Bort med händerna, mina hederliga gossar, sade Tom lugnt. Detta är min affär, inte er; det kan jag säga er. (Forts.)