Aftonbladet – 16 juli 1873, sida 3

ingen vältalighet, jag saknar ord att säga hvad jag vill — de lita ej på mig, de tro mig inte — Gud hjelpe mig! Frank satte händerna för ansigtet och brast i grät. Nej, för. himlens skull, gör iute sål gade Tom; då ha vi dig blå innan dagen är slut, min goda vän. Jag skulle gå sjelf, men att de inte vilja höra mig, det är gär kert. Jag är väl en hedning i deras ögon, kan jag tro; åtminstone kan jag inte nyttja deras egna ordställningar. — Vänta! Jag vet en som kan det! Vi skola skicka Campbell! Frank hörde detta förslag med lifligt bi fall ech de skyndade tillsammans att uppsöka majoren. De hade likväl att vandra en god timme från sjuksäng till sjuksäng, innan de fanno honom. Han åhörde tyst deras berättelse och ett mörkt moln lade sig derunder öfver hans panna. Jag skall komma, sade han. Klockan sex på aftonen var salen fullpackad af förskräckta qvinnor och halft nyfikna, halft klentrogna män. Bland dem syntes major Campbells resliga gestalt. För att gifva en viss värdighet bt sin mission hade han tagit på sig sin uniformsrock in nan han gick in och tog plats på en a bänkarna längst ned i rummet. Predikan var sådan, han hade väntat sig den. Att här anföra densamma skulle gagn: till intet; man kan när som helst få hörs dess motstycken, utförda af kolportörer och läsareprester. Predikantens afsigt syntes af ett eller annat skäl — rörande hvar: redliga grunder vi icke ega rätt att döm: — vara att till ytterlighet och genom et språk, som väl kunde benämnas svordon och vidskepelse, upphetsa hans åhörar till sjelfvisk rädsla. Han beskref ett li efter detta på ett sätt, som utgjorde en be