Aftonbladet – 14 juli 1873, sida 3

Frank hede segrat; Röstens stilla, in nerliga allvar, den barnalika enkelhbeten i hela hans. sväseäde, dessa ord, som. andade; den djupaste och vördnadsfullaste beundran allt detta i förening kunde icke förfela at slå an på den lifligairländskan, Ingen her tig eller markis i stora verlden skulle för mått Valencia dertill, ty hen skulle vetat att de hade menaf både mer och miadre är hvad de gagt, men för denma ringa landt prest vacklade hennes fasthet och hon frå. gade sig: Hvad-skall jag gifva honom? Rosen vid hennes. bröst? Nej; den sade för mycket och id6n var dessutom så gam. målmodigt romanesk. Ea blomma skulle vissna och han derigenom seen ursäkt för att icke ätergifva henne. Det måste vara någosting värderikt, något zöm han skulle anse sig af hedern förbunden att ej. be hålla. Hon drog en juvelring af fingret och lade densamma i hans: hand: Ni lofvar-att åferlemnahonom ? Det bar. jag redan lofvat Han npplyftö ringen. Hon trodde att han ämnade föra den till. sina läppar, men i stäl let vidrörde han: med. den: sin; panna, böjde sig lätt och gjorde en rörelse i luften med ringen, Valencia såg att han gjorde korstecknef med densamma. . Jag tackar er, sade han och hats an sigte lyste-afglädje; Jag väntade detts af-er, blott. ni rätt kom-att-fatta min an hållan,. Ännu en: gäng: jag tackar erb Och dermed bockade hän sig ödmjukt och gick samt lemnade. Valencia ensam, bittert hon bade på sig den tanklösa uppmuntrar hon Har AN denne man, så känslig, så fb B Sinn och sann. ol YA böra ve UT