Aftonbladet – 11 juli 1873, sida 3

i) ORM vB vE99S OMHMAVilliln AMD MRBSALEe -Ibistoriebilder nämna vi blott en: KröninIgen i Königsberg 1862 at Adolph Merzel li Berlin, ett märkligt, man kunde nästan -I kalla det antedilavicnskt arbeto, så främ; mande förefalla koloriten och taflan i sin Helhet för det moderna ögat. Det är en gen.zångare, som i ätskilligt, särdeles färgens -erönblåhet, påminner om vår Per Kraffi, men saknar dennes anordningsförmåga och -l umbär allt luftperspektiv. Mycken möda är emeller:id nedlagd ph de hundratals porträt-Iten, och trois det råa och stötande i färgen I förefaller taflan kraitigt tänkt och vitnar om jen viss dugtig och solid begåfning bos sin mägtare. Denna tafla för oav öfver till porträtten, laf hvilka tyska afdelvingen bar åtskilliga ganska goda. Så äro t. ex. Camphausens ryttarbilder af den store kurfursten och I Fredrik d n anåre liffalla och kraftiga, vi dara O:ts Haydens konterfej af Bismarck Joch Moitke ej blott för originalens ekull af l värde m. m. Att här gå i enskildheter är omöjligt. Öiverhufvud gäller om de målade I porträvten hvad vi yttrat med afscende på de tyska porträttbysterna, och den kärlek Jtill ämnet och den omsorg i utförandet, som Jutmärka de tyska konstnärersa här, belöna sig närtan omedelbart. Personligheten fram Iträder, erkvl, ren och utan konstiga bira Iker, med ea viss förtrolig älskvärdhet inför äskådaren. Sjelfva forst Bismarck har, trots dragens stränghet, ett eget välvilligt pli rande i ögonvråraa, och Moltke blickar ge nomträngande, mon alls icke ilskst ut ifrtn ramer. Tänkom oss bvilka rafflande sonsatjonsbilder ena rutinerad franswan förstätt skapa af så tacksamma ämnen! Men hur mycken sarting bade sådana porträtt icneburit? Vi nämnde rutin, och vi nämnde sanning. Betraktar man det franska måleriet, är det mycket sällsynt att finna båda dessa konstä kaper förenade, än sällsyntare att get och herraväldet öfver färgen begagnade endast som icedel att framställa natnren och lifvet, konstnärligt uppfattade. Fransmannen har nu en glng för alla en viss mycket hög tanke om konsten, en viss något låg tanke om naturen ; och denna grunduppfactning framträder ej winset ut präglad i samtidens franska måleri, äfven der detta gr pnsprtik på att i sina framställvingar a den enkla, all deles oför ade verklig hoten. sE pur ti mnove!s Konsten, chicen, maneret lurar ändock der bakom. hur mycket begvär man gör six att vara riktigt ledig och naturlig. riktigt fri från alla konstlade förutsättnio gar. Och värst af sllt är det hestäldt med historiemäleriet. åtminstone sådant det finnes företrädt på utställningen. Betrakta t ex. Alex. Cabanels rp dmålnirg Floras trinmf, med vederbör seends på att den nu sitter ytterst illa till, halflutande framät från en vägg och belyst uppifrån på ena sidan i stället for nedifrån och från flera håll. Det är ett virrvarr at fizurer, reminiscenger från den gamla väggmålnivgskon: sten blandade med mycket moderna förete elser, ellt i en röra och insyltadt i ex aud dig. hvitskuomming och bnilrande färg. Piler stöll or framför samme mans Frencesca då Rimini och Paolo Malatesta, ett försök att framställa det från Dante bekanta paretsj död. Här tvärtom, ys och accesoirer utmålade . den utsöktaste omsorz, en ie ton hvila ar öfver taflan, der ande vrida sig i dödskampen, d svärdet, en blickar in frå elakhet gå Så längt som kritikern Fe Pecht, hvilken helt! öppet förklarar att det vackra paret har Bgor, emedan det förtärt för myckat ; st vin, och att br Cabanel ej bort ha a att fläcka ned derar värdade drägt,!! ra minst att öka deras qval gevom atti i mma dem mwed den der stygge gubben. i ningen till ära må medges, att det hela är oskönt och vidrigt, både i ställningar och komposition, samt att det nästan slickade målningssättet föga stämmer öfver ens med det råa och obehagliga ämnet. Vi vilja ou ej tala om att framställningen at två lik, betraktade från ett hörn af deras mördare, i sig sjelf utgör ett foster af en mycket osund inbillning. Men till och med värre saker i uppfin-j nivgsväg kan en fransk målare tillåta sig. j I ett af-de inre gallerien hänger Henri Regnaulis kroppsstora tafla, Afrätining utan dom, under Granadas moriske konun der gen unge, verkligt begåfvaie konstui ren helt enkelt framställt en follbordad haisbhuggning och tödeln aftorkande sitt svärd. fver bela taflan hvilar en röd ton ämnad :tt förhöja det äcklande intrycket. Och en sådan måölnisg, der för öfrigt teckuisg och modellering vitvar om stor ghet, harj man den najvetn att sätta sä nära it ögonen som möjligt, i stället för ati anvisa dessamma en mera upphöjd och undan gömd plats. Den franska smaken bar sina!! underbara missvisningar. Istället är samme y mans General Prim framför Madrid, i ; 4 g hvilken särdeles hästen behandlats med nt märkt skicklighet, hissad upp wut taket. När man ej vill eller får följa sina nyc l ker af blodtörst och hemska föreställningar, svänger man gerna in på den gamla klasi-!d ska bogen eller — hvad sämre är — mang glår sig på nuditeter, hvilka i nödfall erbölia u ett lätt klassiskt flor. Af sådant skrot och korn äro Clments Cesars död och Tony i Robert-Flerys Korints sista dag, hvilka S fött plats i hederssalen, den förra uteslu1 tande danad efter klassiskt snitt, den senare Y en smula mer betozande den nakna qvinligY hetens rättigheter, båda absolut innehålls1 lösa i högre mening. Liknande stycken fin-!4 nas i ej ringa antal, otvifvelaktigt vitnande 1 om yttre begåfning, förmåga af lyckliga figursammansättningar o. dyl., men fulikomligt saknande betydelse för den tänkards a åskådaren: På tal om mnuditeter, har denju nyaste franska konsten gjort dem naknal2 qvinnokroppen till föremål för en särskild specialitet, som i alla ställningar och under1 alla slags bezämningar och förevändningar!g u 7 finnes rikligt — mänger tycker mer än nog utplanterad öfverallt i de franska salarne och kabinetten. Mycket sällan är det någo: g öfverlägsen talang som förstått att kolori-7 stiskt och i modellering afvinna ämnet deg: g enda möjliga sida, den kroppsliga könhe-!g tens och behagete; flart: r blott åstadkommit kalla, förvriina eller avla nodite IA 2