Aftonbladet – 10 juli 1873, sida 3

;ydligt sade: Hur kan jag nu lemna er två lena ? Spring upp du, mln goda syster, sade Valencia med ett tryggt leende och de två Inga voro nästa minut ensamma. Samma ögonblick mrs Vavasour lemnade rummet, försvann från Franks ansigte det ittryck af brinnande och djup beundran, som nade gjort Valencia orolig. Han sänkte olicken, och rösten blef mera osäker. VWVaencia såg att han erkände den fförändring, som härigenom inträdt i derag ställning -till varandra och hon tyckte om detta drag hos onom. Sedan vi nu äro allena, miss St. Just, kall jag ej vidare yttra något om den sällret jag haft under den förflutna månaden. Jag är ej poetisk och inte heller fallen för rältaliga metaforer — jag skulle således ndast ånyo upprepa de samma, tröttande orden. Men hvad jag kan våga begära, i all min bön inte synes er för djerf, är er illåtelse att till min sista stund eza qvari behåll åtminstone en skugga af denna sällhet. Att jag snart skall dö — dö i kolera, ir hos mig en bestämd öfvertygelse, den ingenting skulle förmå rubba. Nej, je ber! väg ingenting. Jag är säker derpå! Men om jag egde nägot, hvarigenom jag ända till sista ögonblicket kunde för min inre blick qvarhälla hvad som för mig varit lifvets sol och ljus — om det också blott vore en remsa af er klädning — om endast några stoftkorn från edra fötter — — Gud förlåte mig! Han och Hans godhet borde ta mig nog, men så är det — så är etla (Forts. följer.)