Aftonbladet – 10 juli 1873, sida 2

NR rr i CP rt ligheterna i schack. Regeringen, som föresatt sig att bryta detta motstånd, tillgriper allt strängare åtgärder; man tyckes icke på någondera sidan vara böjd för att gifva efter. En sådan ställning kan icke fortfara: utan att på ett betänkligt sätt uppröra sinnena; men detta är ett ondt, söm det är lättare att beklaga än att bota, ty det enda verkliga botemedel som kunde användas deremot, kyrkans skiljande från staten, synes man. för närvarande icke på någondera sidan vilja höra talag om. Nämnda grundsats har emellertid i ett annat land — der striden mellan den katolska kyrkan och staten likaledes som bäst fortgår — funnit en lysande försvarare. Vid ett af uncerska underhusets senaste sammanträden bar nemligen den berömde statsmannen Deak, chefen för det konstitutionella: paxtiet, bållit ett högst märkligt tal angående den vigtiga frågan om förhållandet mellan kyrka och stat, som af den tyska liberala pressen helsats med ett nästan enhälligt bifall. Han uppdrog en jemförelse mellan de båda radikalt motsatta systemen, som angående denna fråga förefinnas i den civiliserade verlden. Det ena är detamerikanska systemet, som erkänner alla religiösa konfessioners absoluta frihet och som ignorerar dessa konfessioner, deras läror och gudstjenstliga handlingar, så länge icke dessa läror och handlingar medföra någon fara för staten. Det andra systemet är det europeiska under sina olika forme afstatekyrkor och af staten gynnade e er styddade kyrkor. Deak tvekar icke att uttala sig för det amerikanska systemet, d. V. 5 för en sådan lösning af detstora problemet, som grundar sig på den-principen att star ten icke bör inbianda sig i de särskilaa kulternas angelägenheter eller att han åtminstone bör göra det så litet som möjligt och endast när dess pligt att upprätthålla sig sjelf bekräftar det. Detta hvad princiafrågan angår. Hvad tillämpningen beträffar, anser Deak det icke möjligt att på en gäng öfvergå från det ena systemet till det andra, rån de officiella kyrkornas och konkordaternas regime till en regime af absolut religionsfrihet. Det är icke möjligts, ytt rade han, att tillintetgöra detta system (det statskyrkliga) på en enda dag; ty dess rötter ha så omslingrat och sammanvuxiv med de politiska institutionerna, att man icke kan rycka upp dem utan att framkalla våldsamma skakningar, och om man detta oaktadt ville med ens rycka upp dem, skulle de skjuta fram ånyo och kanske med mera styrka än någonsin. Detta tal, som berörde såväl frågan om civiläktenskapet sonx om kyrkogodsen, har gjort ett mycket starkt intryck i hela Tyskland och i synnerhet i Österrike, der de liberale antagit det såsom sitt definitiva program. De skola inspirera sig med de principer som framstälts i detsamma, då de konstitutionella iagarne, hvilkas diskuterande sedan lång tid nopskjutits af Anuerspergska ministeren; komma på dagordningen. Sedan femtiotre medlemmar af cortes den 1 dennes lemnat församlingen efter ni färdandet af ett manifest, hvari det prote: steras mot den diktatoriska makt, som blifvit lemnad åt ministerpresidenten, hafva ytterligare trettioen deput.tade från Kata lonien offentliggjort en förklaring, som at många anses för en början till eu parlamentarisk strik. De äro nemligen missnöjda med den ringa framgång, som regeringens åtgärder mot carlisterne bittills haft. Dsat heter i deras manifest: Tiden förgår obegagnad; all viljekrafi är förlamad och förvirring har bemäktigat sig alla karakterer; bristen på praktiska planer framkallar split och upplösning till.och med bland de gupper i parlamentet, som stå hvarandra närmast, och rädda aningar bemäktiga sig alla liberala. Det kan omöjligen fortfara längre på detta sätt; ty vi gå till mötes ett tillstånd, som är värre än döden: vanäran. Dessa klagomål innehålla säkerligen åtskilligt sant, men de deputerade från Katalonien veta lika litet som regeringen hvad man skall göra för att hejda den tilltägande upplösningen och förvirringen. Till all olycka har en stor del af armen uttjent till den 1 Augusti och efter dem hittills vunna erfarenheten är det blott ringa förhoppning om, att de ånyo skola Jåta värfva sig. Krigsministern Eulogio skall ha föreslagit att erbjuda soldaterne em löneförhöjning af två realer dagligen, men den regelmessiga förplägningen och utbetalandet af solden bar hittills varit krigsministårens svagaste sida. Times korrespondent berättar, att många af de republikanska truppafdelningar, som fallit i carlisternes händer, befunnit sig i deh ömkligaste belägenhet: uthungrade, utan skor och klädda I trasiga uniformer, så att de till och med väckte insurgenternes medömkan. I ett telegram af den 4 dennes heter det, att om icke ökandet af solden hbjelper, skall krigsministern i ett nytt manifest vända sig till slandets patriotism för att med tillhjelp af frivilliga regementen bekämpa carlisterne. Detta medel har mer än en gäng blifvit försökt af de förre krigsminvistrarne, men har hittilla icke burit någon frukt. Det torde erinras, att cortes i April -på general Nouvilas förslag beslöto att frivilliga bataljoner skulle upprättas till en styrka af 80,000 man, men hittills har man ingentivg hört om dessa bataljoner, lika så litet som om de 130 mill. realer, som cortes beviljade i denna afsigt. Man beklagar, att Pi y Margal begagnat sin diktatoriska makt på ett alltför lamt sätt mot de socialistiska upprorsmakarne i Sevilla, Granada, Malaga o. s. v. Med en deputation från insurgenterna i Sevilla har underhandlats som om de vore regeringen jemnbördige och derpå gifvit trupperna order att lemna staden. Sedan insurgenterna vunnit denna geger, tågade de frivillige och descamidos (sanscilotter) sjungande genom gatorna. Den diktatoriska myndigheten i st den befann sig i händerna på en barberare Mengranie och en hattmakare Ariza, som befallde alla invånare att illuminera sina hus. Följande dagarne såg man den lägre befolkningen gå omkring med en mängd vapen, som de :röfvat från arsenalerna. Sablarne sälde de för en pesetas och reminp: tongevären för två pesetas till hvem som ville köpa dem, Det. säges att carlistiska agenter uppköpt en del af dessa vapen. Sedermera förklarade regeringen staden Sevilla i belägringstillstånd, men detta har icke på något sätt förändrat det faktiska tillståndet.