Aftonbladet – 10 juli 1873, sida 2

and införa sporten, särskildt kapplöpnings-1 sporten, är det möjligt att vi gjorde oss skyldiga till det felet att ej behandla denna wögvigtiga fråga med tillbörlig grundlighet. Samtiden, hvilken synes hafva satt sig till ippgift att på hvarje möjligt område vara sina samtidas tuktomästare och naturligtvis udrig sjelf uppfattar någon sak ytligt, har ock mer än en gång påvisat den okunnig wet, hvartill pressen i allmänhet gjort sig skyldig, då han bekämpat kapplöpningens idla sport. Vi våga dock försäkra, att vi cke lättsinnigt uttalat en mening i detta ufseende, ty vi kände mer än en framstående sngelsk författares åsigter rörande det inlytande, som sporten i allmänhet haft på len engelska nationen, särdeles dess unga, rika ädlingar, hvilka ofta nog gjort honom ill sitt lifs hufvuduppgift. Men just deri bestack sig måhända vär brist på grundlighet, att vi sågo frågan från dess sociala syopunkt, ej från dess bippologiska. Upp viktigt måste vi ock medgifva, att vi icke iro några hippologer, ehurn vi det oaktadt ifigt intressera oss för förbättringen af hästafveln, liksom af allt, som kan föra lanlet framåt på något af kulturens områden. Men — och deri låg väl vår okunnighet — vi insågo ej att kapplöpningarna voro något conditio sine qua non för hästafvelns förbättring, och då vi på grunder, som för oss innu stå fast, ansågo sporten underhålla snobberi och till och med ofta leda till demoralisation, vågade vi, om ej direkt beteckaa densamma såsom ett samhällsondt. likväl protestera mot dess upphöjande till ett stort samhällsintresse. Sedan dess har emellertid, efter det riksdaged beviljat ett af regeringen begärdt anslag till hästafvelns förbättring, denna senare anordnat 1500 rdr såsom ett statens kapplöpningspris. Att sportvännerna häri se en god början till ett omhuldande af sporten äfvea i vårt land ir högst naturligt, och vi se deri för oss en anledning att ytterligare upptåga frågan, huruvida den har rätt att betraktas säsom ett värdigt föremål för statens omsorg och uppoffringar. Och, ehuru inga hippologer, vilja vi dock försöka skärskåda den af dem förda argumentation, så vida den nemligen är fattlig för vanlig logik. Kapplöpningarnas egentlige mölsman inom pressen är den af grefveC. G. Wrangel utgifna Tidning för hästvänner, såsom hvars klakör blott och bart den eklektiska Samtidsförfattaren förtjenar räknas, Det är oss ett nöje att erkänna att denna tidning redigeras med en talang, en värme och ett nit, som vi skulle unna åt en större sak, ja, äfven dess med den största entusiasm parade ärlighet och tankereda förtjena att lofordas. Det är premissernas riktighet, ej le deraf utledda slutsatserna, som vi bestrida. Vore till en början sporten, hvad hr Wrangel påstår den vara och utan tvifvel äfven sjelf ser deri, en plantskola för ridderliga idrotter och derigenom framammande de ädla dygderna mod, styrka, härdighet och sinnesnärvaro, då skulle vi ställa oss vid hang sida, kämpande med i stället för mot sporten. Men huru visar sig saken i verkligheten? Hon visar sporten vara ett privilegieradt nöje för några unge män, redan förut begåfvade med bördens och rikedomens förmåner. Man kan ej hos dem vänta att finna och träffar än mindre, den uppfattning af allvar i leken, som hr W. vill, då han till och med förespeglar att fäderneslandet en gång i ögonblick af fara kunde vänta sin räddning från sportsmännen. Och fästa vi oss särskildt vid kapplöpningssporten, hvilka dygder kan det väl hos en rik man fostra att han låter sina hästar tränas och ridas af en utmagrad jockey? Och dock är det slätlöpningen under lätt vigt som hr W. främst förordar, då deremot den enda kapplöpning, i hvilken vi funnit något intresse, derför att vi i den kunnat spana ett prak tiskt mål, varit officerares hinderridning med tjenstehästar. Vi tro derför att hr W. har en altför idealistisk uppfattning af sporten och våga bestrida att, i fall den skulle vara riktig, han inom den samma skall kunna inrymma jockeyridten. Att ej heller de nordiska sportsmännen utmärka sig för någon högsinthet, derpå gaf nyligen ett uppträde under löpningarna vid Odense ett talande bevis. Modere, en ett skånskt sällskap tillhörig fachshingst, hade segrat vid den stora handicapen (löpning, vid hvilken den vigt, hvarje häst bär, är bestämd efter ålder och förut ådagalagd förmåga) öfver bland annat sådana motståndare som den från i fjol beryktade King Whiffler. Men — för att begagna hr W:s egna ord — tyvärr efterföljdes denna seger af en händelse, hvilken, då den Gudilof är utan motstycke i den nordiska sportens annaler, väckt en högst obehaglig sensation på båda sidorna om Sundet. Tvenne framstående danska sportsmän (lehnsbaron Reedtz Thott och baron Juel Brockdorff) ansågo sig nämligen böra anmäla protest emot Moderå, hvilken, ehuru varande fox, i engelska Racing Calendarn för år 1872 uppgifves vara brun. En protest af en mera allvarlig beskaffenhet låter knappast tänka sig, och det hade derför varit önskligt att densamma icke blifvit anmäld innan absolut visshet vunnits rörande dess befogenhet. Det synes mig desto oförklarligare att så icke har skett, som, enligt kapplöpningsstadgarnes 52 2, dylik protest kan anmälas under hela det år under hvilket löpningen försiggått. Vare sig nu nå got falsarium verkligen blifvit begånget eller, hvilket af fortsättningen af hr W:s framställning synes antagligare, protesten föranledts af afund eller kittsligt lättsinne, synes uppträdet visa att anden och det ömsesidiga förtroendet inom de nordiska kapplöpningssällskapen ej äro de bästa. Sina åsigter om kapplöpningarnas stora nytta och betydelse har den outtröttlige förf. i ett sammanhang framstält i en för sig ganska läsvärd polemisk afhandling kallad Kapplöpningarne inför kritiken. Den slutar med uppställandet af följande tre grundsatser, hvilka förf. hoppas äfven skola hos oss komma till heder, nämligen : Utan kapplöpningar intet fullblod. Utan fuliblod intet halfblod. : rs halfblod inga dugliga hästar till alla ruk. Vore dessa förutsättningar riktiga, skulle otvifvelaktigt hvarje vän af den inhemska hästafvelns förbättring genom införande af goda afvelsdjur äfven blifva en anhängare af kapplöpningarna, hvilkas un: derstöd visserligen också borde erkännas TA en a RR Rs NR SS MR