Hör ni hvad de säga? frågade Valencia Frank, Ja, jag hör det, svarade han med ett så lngnt och betydelsefullt uttryck i rösten. att Valencia nästan tyckte att de talade oro en uppfylld önskan. Nästa minut trodde hop att kan var rädd, ty han rörde sig icke. Ni går naturligtvis genast? Ja, jag gör. Farväl. Hys ingen fruktan. Sjukdomen är inte smittsam. Skulle jag hysa fruktan? Jag, som är en soldats syster!s svarade Valencia med en stolt rörelse på sitt sköna hufvud, som gaf behöflig styrka åt denna något svaga logik. Frank lemnade rummet och träffade Thur. nall i förstugan, Nå, Headley, hon är här innan vi skic kat bud på henne, som olyckan ofta är. Jag vet redan. Låt mig gå. Hvar finns hon? I hvilket hus? frågade Frank hastigt Hmbb sade Thurnall och betraktade bonom uppmärksamt, det är en sak, som jag inte ämnar säga dig. Inte säga mig ? Nej; du är för blek, Headley. Gå in igen och drick ett par glas vin; sedan skola vi tala mera härom. Hvad menar du? Jag måste nu genast gå. Det är min pligt som församlingens prest. Ett ord, Headley! Skola vi två arbeta gemensamt under den tid vi ha för oss, eller skola vi det inte? Hvarför, i himlens namn, skulle vi inte göra det? Godt; då behöfver jag ditt bistånd, inte för att kurera, utan för att förekomma. Du kan inte gifva dem någon hjelp, då de väl ha fått sjukdomen, men du kan under nästa tjugufyra timmar skydda dussintals möen